2018

2018 är året då mitt liv blev komplett. Året då vi fick välkomna Saga till vår familj. Men låt oss börja från början.

Man kan säga att året började i Umeå. Av ren och skär tur lottades jag in som reserv på ett utbildningsprogram i pedagogik som skulle pågå under 2018. Det här innebar, trots att programmet gick på distans, en del träffar i Umeå under våren. Det är långt mellan Umeå och Malmö – ungefär ett SJ snabbtåg plus ett nattåg. Men vill ni veta en sak? Jag och min gravidmage fick sitta ner i lugn och ro och filosofera över livet utan avbrott och sedan sova en hel natt utan att undermedvetet vara beredd på att gå upp. Det var ganska skönt kan jag tala om. Åkte också upp en av gångerna tillsammans med familjen. Det var inte en lika avkopplande resa.

20180210_081052

Umeåresorna var också första gången jag sov borta från Oliver. Och hur underbara hotellfrukostar och avkopplande hotellnätter det än var så skar det i hjärtat av att inte få stoppa om min älskling, pussa honom på pannan och viska i hans öra att jag älskar honom.

Under våren växte såklart min mage också. Trots detta hade jag svårt att ta in att jag faktiskt skulle föda ett barn. Trots att jag kände mig mer gravid än jag någonsin kände mig med Oliver i form av tung – halvt oanvändbar – kropp, dåligt humör, tröttast i världen och obefintlig blåsa så verkade inte hjärnan kunna processera att detta hände igen.

FotoJet-1.png

Sen, efter en drömförlossning, var hon alltså hos oss. Vår Saga. Först när jag låg där med henne bredvid mig den första natten insåg jag hur mycket oro jag hade burit på genom graviditeten. Hur mycket jag faktiskt inte hade trott att det skulle gå vägen. Lättnaden över att just den oron är något jag kan släppa lever kvar hos mig ännu.

Vi levde verkligen i en bubbla i somras. Det var mest bara vi. Det är annorlunda att växa från tre till fyra jämfört med att växa till tre. Med Oliver fick vi nya identiteter som föräldrar. Med Saga kunde vi vila i ett sorts lugn. Men för Oliver var Saga den hitintills största förändringen i hans liv. Därför är jag glad att vi hade möjligheten att vara hemma alla fyra i Sagas nästan fyra första månader hos oss.

20180828_160658

Hösten kom. Jag påbörjade min praktik på heltid samtidigt som Oliver började förskolan. Det var lika befriande som skrämmande att behöva tänka mer avancerade tankar igen. Med amningshormoner, nätter med uppvak och i stort sätt ingen tid till återhämtning då i stort sätt all ”egentid” då barnen sov gick till att planera lektioner eller skriva på exjobb, så var det lite som att hjärnan kändes full av bomull och tankarna var därför oftast svåra att nå. Inte speciellt snabbtänkt med andra ord. Kanske inte den bästa egenskapen vid undervisning. Men det gick, trots en smärre identitetskris. Jag lyckades på något sätt också hålla liv i amningen genom att pumpa inne på personalens handikapptoalett två gånger om dagen.

Så nu säger jag hej då till 2018 och konstaterar att året till mångt och mycket kan sammanfattas med: ”så blundar jag, ger efter för stunden – för nuet – och känner friheten av att bara vara så jäkla nöjd”.

Säger välkommen 2019. Föräldraledighet, avslutande av pedagogikutbildningen och förhoppningsvis ett lärarjobb till hösten. Det känns som ett bra år.

Gott nytt år önskar Familjen Ö!

Annonser

120 mil hemifrån

Sitter på ett fik i Umeå, ungefär 120 mil hemifrån. Känns konstigt att vara så långt ifrån Oliver. Men för en vecka sedan fick jag lite goda nyheter, jag blev nämligen erbjuden en plats på den kpu jag nämnde i tidigare inlägg, den för forskarutbildade som innebär att jag inte behöver ta mer lån från CSN. Utbildningen är visserligen på distans men innebär en del kursträffar i Umeå under året. Ska bli spännande och jag hoppas verkligen att läraryrket är något för mig och att jag har något att tillföra lärarkåren. Skrattar lite för mig själv när jag tänker tillbaka till ett yngre jag som bodde hemma hos mamma och pappa och lovade mig själv att aldrig bli lärare (mamma är lärare). Men det har liksom växt fram hos mig, speciellt under doktorandtiden. Visst att forskning i sig är intressant och ja, ibland rent spännande, men jag kunde inte komma ifrån känslan av att det jag gjorde inte betydde något (sen att universitetet som arbetsgivare ibland kändes som att åka tillbaka ett sekel i tiden hjälpte inte). Den undervisning som ingick kanske inte var den mest inspirerande, men i de stunderna visste jag iaf att jag gjorde nytta.

Så nu sitter jag alltså här i Umeå med 2018 framför mig. Det känns väldigt spännande på så många plan.