Just idag orkar jag inte

Jag känner mig så fruktansvärt lurad och rätt dum i huvudet, borde inte jag har lärt mig att inte hoppas så här? Ville ju så mycket att det skulle vara vår tur nu, tänkte att det skulle stå ”gravid 2-3 veckor” på det där jävla testet eftersom det var så jag kände mig, istället stod det bara ”inte gravid”. Vadå inte? Nähä.Då var det bara att rycka upp sig igen, bryta ihop och komma tillbaka, försöka igen, inte ge upp hoppet men inte hoppas för mycket, orka lite till – eller ja ska vi vara helt ärliga så får det nog bli mycket till. Men just nu orkar jag inte skriva mer, just idag kanske jag inte orkar, för om jag ska ha ork att orka så mycket så får jag nog ta ledigt från det för en dag. För att orka orka imorgon och dagen efter det.

Tvivel

För en som har gått i skolan i typ 20 år så är jag förvånansvärt dålig på att tänka rationella tankar på senaste tiden. Jag har tolkat det ena tecknet efter det andra och trots att jag VET att jag inte kan göra mig själv gravid genom att inbilla mig alla möjliga symptom (där till och med bristen på symptom har varit ett symptom gott nog för mig) så är det precis det jag gör varenda jävla månad. Dessutom har jag även börjat diagnostiserat mig själv (såklart med hjälp av google) för eventuella fel hos min kropp som ligger bakom denna numera ett års kamp för att bli gravid. Och märk väl att i mitt undermedvetna så är det hos mig felet ligger och så har det varit sen ungefär 3:e misslyckade försöket. Från början visste jag inte så mycket om hur det faktiskt gick till på detaljnivå utan då var det mest bara lösa tankar som överröstades nästan helt av andra tankar om att det snart skulle fungera, att jag INTE var en av de som skulle få svårt att bli gravid. Sen kom x:et och efter det for tankarna åt alla möjliga håll. Endometrios kanske? Bara jävligt risiga äggledare (som nu bara var en)? Kanske var jag aldrig menad att få bli mamma, är det inte så att jag alltid har vetat om det? Och sen kom hoppet tillbaka, kanske var det bra att äggledaren var borta, kanske hade den varit problemet hela tiden, kanske hade alla de där som sa att de kände nån som kände nån som fullkomligt bara hade sprutat ur sig barn efter missfall/utomkvedes rätt. Men när månaderna gick utan plus började nya tankar formas. Kanske är min livmoderslemhinna för dålig, kanske kan det aldrig fästa något och det var därför det enda plusset jag kanske får uppleva kom för att den hade hittat någon annanstans att fästa? Och kanske är någon av de här teorierna rätt, men borde inte jag veta att det bara är dumt att hålla på så här. När sprang egentligen min förstånd ut genom dörren och ersattes av denna varelse som inte kan låta bli att leta fel hos sig själv hela tiden? Det är nog dags att överlåta diagnostiserandet till någon som faktiskt vet vad de pratar om. Fram tills dess tänkte jag försöka njuta av sommaren, att jag blivit moster, att jag snart ska gifta mig och att jag är frisk.