Svävar på moln

En vecka har gått nu sedan E låg och väntade på att jag skulle vakna för att berätta den mest fantastiska nyhet jag hört på väldigt länge, att den där stickan äntligen visade ett positivt besked. Med tanke på alla negativa besked och motgångar vi stött på sedan vi började denna resa så har jag lite svårt att ta ut någonting i förskott. Jag vill så gärna bara jubla och berätta för alla, men rädslan för att jag då jublar för tidigt är paralyserande. Jag behöver se det hela i etapper. Första etappen är om en vecka då det är dags för ultraljud och då får vi se om den lille parveln åtminstone sitter på rätt ställe den här gången. Andra etappen är att stå ut till vecka 12 så vi passerar den där försmädliga gränsen då alla risker är större. Och det är ungefär så långt min hjärna klarar av att se för tillfället. Dock har vi ett bröllop som dyker upp kort innan dess som jag också ser fram emot.

Nu är det bara att hålla alla tummar och tår för att i första hand ultraljudet ser bra ut. Fram tills dess så kommer jag sväva på mitt moln i en blandning av eufori, ovisshet, nervositet, glädje, rädsla, lycka och skräckblandad förtjusning. The Journey has begun! 🙂