Jag andas, går och bär lättare

Dags för bra nyheter här på bloggen. Ni vet, livet är underligt, dagen efter jag skrev inlägget om bortsugen framtidstro och allt det där berättar en kollega att hon ska byta skola och att hon önskat hos chefen att de ska anställa mig nu när det öppnas en tjänst.

Och igår fick jag veta, efter lite sedvanlig byråkrati, att jobbet är mitt, eller ja, kommer bli det på måndag då ansökningstiden gått ut! Jag kommer alltså få en tillsvidaretjänst på en skola där lärarna snarare är kvar ett arbetsliv till skillnad från högst ett läsår.

I vintras när jag först satte min fot på skolan ska jag erkänna att jag inte var supertaggad. Ett till vikariat. Lära känna nya elever bara för att säga hejdå om några månader. Men sedan träffade jag eleverna. De var där för att lära sig, vissa säkerligen mest för betygen, men det fanns elever som verkligen var intresserade. Visst fanns elever som droppade in sent och som man fick pusha på lite extra, men inga som trotsade mina ord och testade gränser värre än mina småttingar här hemma.

Jag som lärare passade in. Det finns olika typer av lärare och jag har aldrig varit den där som inte ler mot sina elever innan jul.

För andra gången i livet ska jag skriva på en tillsvidaretjänst. Denna gång har jag större förståelse för vad en sådan tjänst innebär och hur avsaknaden av en sådan känns för mig – trygghetsnarkomanen. Jag andas, går och bär lättare, svävar nästan. Lite som att ha lagt av sig en väldigt tung ryggsäck.

Livet alltså. Hur det ena leder till det andra och hur vi alla hör ihop. Fantastiskt!

Lucka 17: Det här vill jag förändra i mitt liv

Jag vill ha trygghet! Jag längtar ihjäl mig efter en trygg vardagsrutin där jag får gå till ett jobb där jag kan investera energi och tid med vetskapen att jag kommer vara kvar om ett år. Där M och jag har lyxen att beklaga oss, hylla eller bara prata om något roligt som hände på jobbet.

Vi gör allt i vår makt att ta oss dit just nu.

Sedan skulle jag önska mer tid med vänner. Mer djupa samtal och tokigheter. Mer spel och häng. Det jobbas tyvärr inte så mycket med det just nu. Tiden slukas av allt annat.

Därför får ljusen idag brinna för vänskap.

Lucka 1: Första ljuset tänds

Första advent och första ljuset ska tändas. Jag tänder ett ljus för alla ensamma. Det känns som att det är alldeles för lätt att bli ensam i dagens samhälle. Ibland kan jag drömma mig tillbaka till en tid jag aldrig upplevt då man bodde tillsammans i storfamiljer. Det var nog på många sätt ett hårdare liv, men jag vet inte, är vi verkligen lyckligare idag?

Vi har så mycket mer saker men det viktigaste har nog aldrig handlat om saker.

Jag inser mer för varje dag som går hur lyckligt lottad jag är. För när jag faller, faller jag aldrig helt ensam. På något sätt faller jag med vetskapen att det kommer ordna sig. När samhället inte plockar upp mig så finns mamma och pappa.

En del faller ensamma. Idag tänder jag ett ljus för dem och hoppas att jag en dag får chansen att vara skillnaden i någons liv.

Lucka 10: Ett vägskäl jag drömmer om

Jag är en trygghetsnarkoman utan dess like som helst skulle vilja skriva kontrakt med allt och alla. Så jag kan slappna av med vetskapen att det kommer ordna sig. Men nästan inget fungerar ju så.

Något som däremot finns är ju arbetskontrakt och tillsvidaretjänster. Och det är sånt jag drömmer om just nu. Väldigt sexigt.. Jag skulle inte heller ha något emot att slänga in ett bostadskontrakt på ett mysigt litet radhus.

Det är helt sjukt men jag drömmer om ekorrhjulet, att få till en vardag där både jag och M har fasta jobb att gå till där vi trivs, med fungerande förskola till barnen. En betydelsefull vardag för oss själva, för varandra och för andra vi möter. Men också en vardag som rymmer längtan till aktiva helgdagar, mysiga lördagskvällar och långa lärarsemestrar.

På väg till förskolan

Fast de som känner mig vet att det som är konstigt inte är att jag längtar efter ekorrhjulet, utan att jag spenderat de senaste sex yrkeåren med tillfälliga tjänster. Och det äter upp så otroligt mycket av min energi, det där att ständigt oroa sig lite över morgondagen och försöka övertala mig själv om att det visst kommer att ordna sig.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.