2018

2018 är året då mitt liv blev komplett. Året då vi fick välkomna Saga till vår familj. Men låt oss börja från början.

Man kan säga att året började i Umeå. Av ren och skär tur lottades jag in som reserv på ett utbildningsprogram i pedagogik som skulle pågå under 2018. Det här innebar, trots att programmet gick på distans, en del träffar i Umeå under våren. Det är långt mellan Umeå och Malmö – ungefär ett SJ snabbtåg plus ett nattåg. Men vill ni veta en sak? Jag och min gravidmage fick sitta ner i lugn och ro och filosofera över livet utan avbrott och sedan sova en hel natt utan att undermedvetet vara beredd på att gå upp. Det var ganska skönt kan jag tala om. Åkte också upp en av gångerna tillsammans med familjen. Det var inte en lika avkopplande resa.

20180210_081052

Umeåresorna var också första gången jag sov borta från Oliver. Och hur underbara hotellfrukostar och avkopplande hotellnätter det än var så skar det i hjärtat av att inte få stoppa om min älskling, pussa honom på pannan och viska i hans öra att jag älskar honom.

Under våren växte såklart min mage också. Trots detta hade jag svårt att ta in att jag faktiskt skulle föda ett barn. Trots att jag kände mig mer gravid än jag någonsin kände mig med Oliver i form av tung – halvt oanvändbar – kropp, dåligt humör, tröttast i världen och obefintlig blåsa så verkade inte hjärnan kunna processera att detta hände igen.

FotoJet-1.png

Sen, efter en drömförlossning, var hon alltså hos oss. Vår Saga. Först när jag låg där med henne bredvid mig den första natten insåg jag hur mycket oro jag hade burit på genom graviditeten. Hur mycket jag faktiskt inte hade trott att det skulle gå vägen. Lättnaden över att just den oron är något jag kan släppa lever kvar hos mig ännu.

Vi levde verkligen i en bubbla i somras. Det var mest bara vi. Det är annorlunda att växa från tre till fyra jämfört med att växa till tre. Med Oliver fick vi nya identiteter som föräldrar. Med Saga kunde vi vila i ett sorts lugn. Men för Oliver var Saga den hitintills största förändringen i hans liv. Därför är jag glad att vi hade möjligheten att vara hemma alla fyra i Sagas nästan fyra första månader hos oss.

20180828_160658

Hösten kom. Jag påbörjade min praktik på heltid samtidigt som Oliver började förskolan. Det var lika befriande som skrämmande att behöva tänka mer avancerade tankar igen. Med amningshormoner, nätter med uppvak och i stort sätt ingen tid till återhämtning då i stort sätt all ”egentid” då barnen sov gick till att planera lektioner eller skriva på exjobb, så var det lite som att hjärnan kändes full av bomull och tankarna var därför oftast svåra att nå. Inte speciellt snabbtänkt med andra ord. Kanske inte den bästa egenskapen vid undervisning. Men det gick, trots en smärre identitetskris. Jag lyckades på något sätt också hålla liv i amningen genom att pumpa inne på personalens handikapptoalett två gånger om dagen.

Så nu säger jag hej då till 2018 och konstaterar att året till mångt och mycket kan sammanfattas med: ”så blundar jag, ger efter för stunden – för nuet – och känner friheten av att bara vara så jäkla nöjd”.

Säger välkommen 2019. Föräldraledighet, avslutande av pedagogikutbildningen och förhoppningsvis ett lärarjobb till hösten. Det känns som ett bra år.

Gott nytt år önskar Familjen Ö!

Annonser

2017

Så har ännu ett år passerat. Ett år då jag växte in i min roll som mamma, som förälder. Jag förstod redan innan att jag såklart inte skulle göra allt rätt som förälder, men under 2017 lärde jag mig också hur det känns när det blir fel. Hur det känns när det dåliga samvetet gnager sig fast. Men jag lärde mig också att det är okej att inte alltid vara perfekt, att det är okej att vara less, trött och frustrerad ibland. För det jag inte kunde veta innan jag blev mamma var hur mycket kärlek ett barn ger, att den kärleken övervinner alla andra känslor. Att man kan komma så otroligt långt med den.

I år har jag också hunnit bli doktor. En bedrift jag fortfarande inte riktigt kan ta in. Det gick så snabbt efter jag kom tillbaka från föräldraledigheten tills jag stod där och försvarade min avhandling. Och någonstans inom mig har jag aldrig riktigt trott på att jag faktiskt skulle klara av det. Jag har alltid känt mig som lite av en bluff som forskare. Som att jag aldrig riktigt kunnat tillräckligt. Men det gick ju så tydligen så kunde jag det.

Jag vet inte riktigt vad 2018 har att erbjuda. Kom inte in på kpun för forskarutbildade (den som ger ett rätt saftigt bidrag i månaden) men kom in på en annan kpu istället. En som innebär att jag får leva på CSN plus sparade pengar ett år. Jag har också varit på en jobbintervju alldeles innan jul men på ett jobb på ”fel” ort. Sannolikheten att få jobbet känns rätt låg med tanke på miraklet som väntar i maj.

Miraklet ja, en annan sak jag har så svårt för att ta in att det faktiskt händer oss. Igen. Tänk om jag visste det för två nyår sen när jag återigen fått ett fett minus på stickan, eller för tre nyår sen när blodet bara rann och rann från det vi trodde var ett ”vanligt” missfall. Eller alla stunder då den där avgrundsmörka tanken dök upp att jag kanske aldrig skulle få bli någons mamma. Varje barn är verkligen ett mirakel.

Jag ser fram emot 2018. Ser fram emot att få  välkomna en ny familjemedlem. Att få ge Oliver ett syskon och se dem lära känna varandra.

2016

2016 kommer antagligen inte skrivas ner i historieböckerna som det stoltaste året i mänsklighetens historia. Människor på flykt som inte har någonstans att fly till, terror, nationer som sluter sig och stänger gränser, smältande isar och skrämmande valresultat.

Så det är ju tur att det här inte är en årskrönika om världsbilden utan en högst privat årssammanfattning om det bästa året någonsin – 2016.

Det började med mens – såklart. Jag som aldrig brukar vara sen var sen, men lika ogravid som vanligt. Med den där känslan av att vara fullständigt misslyckad när jag återigen konstaterade att ja, detta är mens-blod och inget jag-kanske-kanske-är-gravid-blod-för-det-blöder-ju-så-lite-och-inte-alls-som-vanligt. Konstigt att det kan göra så ont trots att samma sak upprepas varje månad. Kanske gör det mer ont för att det blir mer verkligt för varje månad att detta kanske aldrig kommer fungera? Det är lätt att sjunka ner i svarta hål av sådana tankar så jag bestämde mig för att det visst skulle fungera. Kampen som slukat upp mitt liv i nästan två år skulle nu välkomnas in i mitt nya liv.

Vi fick tid till ett första möte inför ivf-start. En vecka innan mötet, en tisdagsmorgon så händer det. Ett positivt graviditetstest. Det här är nästan något jag drar mig för att berätta för folk idag, att vi blev gravida precis innan vi skulle påbörja IVF. För nej, vi lyckades inte på grund av att vi fått tid till IVF och nu kunde slappna av, hade det varit anledningen skulle det inte vara så långa köer för att påbörja behandling. Vi lyckades för att en spermie befruktade ett ägg som tog sig ner till en livmoder och sedan borrade in sig där.

Nu började en helt ny resa. Det första stoppet var tidigt ultraljud för att kolla att vårt mirakel satt rätt denna gång. Jag var jag-kommer-att-kräkas-nervös innan ultraljudpersonen (har väldigt selektivt minne från denna stund att jag inte alls kommer ihåg personen ifråga) meddelade att allt såg fint ut och där ser ni hjärtat som tickar på. Så overkligt att något så litet redan kunde ha ett fungerande hjärta och dessutom bo inne hos mig.

Vi berättade för våra familjer som visste om att vi skulle påbörja IVF snart. Om det gick fel denna gång igen ville inte jag behöva börja med att berätta att jag varit gravid igen men..

Andra stoppet på resan var ett bröllop, vårt bröllop! Vi drog upp till fjällen med närmaste vännerna veckan innan och åkte skidor och hade det gott i mysig fjällstuga på kvällarna. Alla fick veta trots att jag bara var i vecka 11. Vi var nog båda för less på att mörka vårt kämpande för att hålla graviditeten hemlig. Bröllopsfesten kom tillsammans med våra familjer. Jag kommer för alltid att ha den helgen sparad i mitt hjärta, alla nära som tog sig hela vägen dit för vår skull och alla fina ord. Jag och M blev en familj den dagen, han och jag för alltid. Och vårt barn fick vara med, tryggt liggandes i min mage.

Jag hann knappt komma hem innan det verkade som allt skulle rasa samman, som att resan skulle få ett abrupt slut. Satt på kontoret och kände hur det blev blött. Kollade ner på byxorna och såg blod. Skakandes tog jag mig till toaletten och där satt jag som så många andra gånger gråtandes med blod rinnandes. Denna gången var det dock inte mens. Jag tog mig till gynakuten, runt mig kändes det som att livet rasade samman. M hann dit innan ultraljudet. Och trots att vi fick se ett levande foster verkade läkaren tro att det nog var slut här.

Levde ett andetag i taget de kommande två veckorna. Blodet fortsatte att rinna och jag var livrädd varje gång jag gick på toaletten. Livrädd för att se vårt lilla mirakel blöda bort från oss. Men när de två veckorna gått fick vi se dig igen och allt såg normalt ut. Min moderkaka satt dock långt ner och det var antagligen därför jag blödde.

Fortsatte att blöda i några veckor till, inte mycket men varje droppe fick magen att knytas samman. När det var dags för rutinultraljudet blödde jag inte längre och vi fick se ett friskt och envist litet knyte som låg och sparkade mig på urinblåsan. Den lyckan.

Sommaren kom och jag började känna sparkar. Så magiskt men också oro när det blev stilla där inne ett tag. Vi var på en massa kurser men trots det var det väldigt svårt att ta in att vi skulle få förmånen att bli föräldrar. Det blev ett till ultraljud också då min mage låg under barnmorskans understa kurva. Ultraljudet visade däremot på ett knyte som låg precis på kurvan så vi andades ut igen. Det här skulle nog gå vägen ändå, jag vågade till och med se bortom förlossningen.

Hösten kom och min kropp mådde oförskämt bra. Inte en enda förkylning medan mannen drog på sig den ena förkylningen efter den andra, blodvärdet var på topp, inte en finne eller någon foglossning eller sammandragning i sikte. Började misstänka att jag skulle dra över tiden rejält då jag inte kände något alls. Men fyra dagar innan beräknat, den 27e oktober så gjorde vår son entré. En perfekt liten pojke som stal sina föräldrars hjärta från första början. Det finns inget i mitt liv som är viktigare än honom.

Så första julen som förälder. På många sätt mer magisk än jularna som barn. Oliver fick träffa sin släkt och vi har nog aldrig varit stoltare. De senaste jularna har varit tunga, speciellt den för två år sen då min första graviditet fick ett tidigt slut. Men som det står på första sidan i min kalender: Den största smärtan som var då, la grunden till den största lyckan som är nu.

Det känns fortfarande overkligt och ibland är jag rädd att någon ska väcka upp mig från min underbara dröm. Ibland glömmer jag bort att kampen är över och när andra mammor berättar om sina förlossningar har jag svårt att inse att jag också gått igenom en sån. Men nu när vi rullar hemåt från julfirandet så sitter han ju här bredvid mig. Min son.

Så nu avrundas 2016 och påbörjas 2017 med de bästa killarna i mitt liv. Och jag har allt jag någonsin önskat mig. En familj.

20161226_100425

Välkommen 2016!

Det är dags att ta farväl av 2015.

Året började i min älsklings famn, med blod men ändå hopp om ett nytt år med nya möjligheter.

”2015 är året jag lämnar alla livlinor bakom mig och tillåter mig själv att älska gränslöst. Jag tror att detta kan bli året då jag lär mig älska och låta älskas.” Så gick mina tankar om ett år som ännu inte varit.

Nu när jag står här, i slutet av 2015, kan jag konstatera att trots att det på många sätt faktiskt har varit ett riktigt skitår så har jag ändå lärt mig så mycket om just kärlek – att ge men också att våga ta emot den. Till ett högt, men kanske i det stora hela, nödvändigt pris.

Januari, av dig kommer jag bara ihåg en enda sak. Jag kommer ihåg att jag, mitt i sörjandet och försöket till återhämtandet från det jag trodde var ett missfall, fick veta att jag fortfarande var gravid. Men på fel ställe. Jag kommer ihåg att de sa att de var tvungna att ta bort dig direkt, samma eftermiddag som jag fick reda på att du fortfarande var kvar. Jag kommer ihåg att jag var rädd. Jag kommer ihåg att jag vaknade i en sjukhussäng, helt tom och med en äggledare mindre. Läkaren sa att jag fortfarande kunde bli gravid, men just där och då ville jag aldrig mer bli gravid och behöva genomgå allt igen. Jag var faktiskt helt övertygad om att jag aldrig skulle bli gravid igen. Problemet var bara att längtan efter barn var precis lika stor som innan. Det blev en ekvation som inte gick ihop.

Sen kom du februari och jag försökte bara att överleva. Och på något sätt så hittade jag upp till ytan; för är det något jag har upptäckt det här året så är det att jag verkligen vill leva, hur ont det än gör.

Lagom till att våren hälsade på så var försöken igång igen, tillsammans med ett nyvunnet hopp. Jag märkte inte ens att jag höll andan, så mycket hoppades jag att denna väntan och längtan skulle gå in i en ny fas. Mensen fortsatte envist att komma och jag föll hårt varje gång. Jobbet blev lidande, livet stod på paus och jag bara hoppades.

Jag fyllde 30 och fick mens i födelsedagspresent.

Sommaren kom, jag och M åkte upp till fjällen för att vandra Kungsleden. En vecka bara för oss, inga påklistrade leenden, inga smarta telefoner att fly till. Bara han och jag. Och det behövde vi. För det är jobbigt att hålla andan och hoppas att livet snart ska få fortsätta.

I juli kom min systerdotter och en månad senare fick jag och M träffa henne. Jag hade drömt om att få hålla henne och att vi skulle få ett alldeles unikt band tillsammans. Förstod inte att en 1-månaders varelse mest sover, äter och söker trygghet hos sin mamma och pappa. Jag var varken eller.

I augusti blev vi ett av de där ofrivilligt barnlösa paren, en remiss till utredning skickades in. Kanske borde denna milstolpe vara ännu ett nederlag men faktum var att jag äntligen kunde andas ut. För med den ”diagnosen” insåg jag att om jag ville att livet skulle handla om mer än att överleva så var jag tvungen att andas. Även om det betydde att acceptera att det är svårt för oss att få barn. Det kanske låter dumt att jag inte hade accepterat det innan, för det kom ju inte direkt som någon överraskning efter ett år av försök. Men för mig betydde den acceptansen att jag accepterade ett helt nytt liv, ett liv där jag inte själv kan bestämma om och när jag blir gravid, men också ett liv där jag bestämt mig för att leva med kampen om att kunna bli mamma en dag.

Vi tog blodprov och lämnade spermaprov. Jag funderade på hur resultatet skulle påverka mig, skulle jag klara av att vara anledningen till att M inte fått, eller kanske inte kan få, sin högsta önskan uppfylld? Ja, jag tänkte faktiskt så. Nu kan jag inse hur nästan kränkande de tankarna är mot vår kärlek. Jag vet ju att hans högsta önskan, precis som min, är att få ett barn tillsammans. Ett barn som är resultatet av vår kärlek och vår kamp, om barnet sedan började från mitt ägg och hans spermie, i ett provrör eller inte, eller ens kommer från min livmoder spelar mindre roll.

Hösten kom och vi fick veta att IVF var planen för oss. Det kändes bra att ha en plan. Den 18 november skickade remissen in.

Det blev december och jul. Det var dags att träffa min systerdotter igen och jag var rädd. Rädd för min sorg. Men hos henne utvecklades den till något annat, det var som hon hällde ner kärlek mitt i all min sorg – jag visste inte att de kunde existera tillsammans. Jag kommer aldrig att glömma när min syster räckte över henne till mig för första gången, när jag blev inbjuden att vara en del av hennes liv. När hon skrattade och när hon såg på mig med de där stora och ärliga ögonen.

Och så kom julen, jag skulle ha mens men den kom inte och jag inledde julafton med ett ”inte gravid” på en kissticka. Mensen fortsatte att lysa med sin frånvaro och som något slags elakt, ironiskt skämt så kissade jag på en sticka igen för att avsluta 2015 i samma anda som resten av året – INTE GRAVID.

Så ja, det har i mångt och mycket varit ett jävla skitår, men det har också lärt mig så otroligt mycket. Och trots att jag och M har varit ett par i snart 10 år så är det först i år som jag har lärt mig att att vi verkligen är ett vi. Så jag säger hej då 2015 och välkommen 2016! Vad du än för med dig så kommer det bli ett händelserikt år. Ett år då vi ska gifta oss, då jag på något sätt ska bli klar med mitt nuvarande jobb och framförallt ett år då vi fortsätter att kämpa mot vår högsta önskan – mot dig. Och du ska veta att mamma och pappa väntar på dig, och välkomnar dig mer än något annat.