Jag känner igen det här stället

Min mens skulle ha kommit för 2 dagar sen, jag har haft den på känn i över en vecka. Och ändå hoppas jag. Igen. Trots allt. Trots att jag har varit här så många gånger förut, helt övertygad att om det är nu det har hänt. Så övertygad och sen ett ”INTE GRAVID”. Jag hatar dig clearblue – bara så att du vet. Imorgon får det vara dags igen om mensen inte kommer inatt, men med en vecka kvar till första ivf-besöket känner jag ändå att det får bli som det blir. Nu släpper jag taget lite och bara åker med.

Annonser

Limbo

Det har varit en konstig julhelg, med negativt graviditetstest och utebliven mens. Och en massa längtan, för det går ju inte komma ifrån det faktum att julen glittrar allra mest i barnens ögon. Så julafton började för mig kl 05ish på toaletten hos mamma och pappa med det där efterföljande stora hålet gapandes inuti som alltid känns extra ihåligt för mig precis efter att fått ”inte gravid” uppslängt i ansiktet. Kände mig först dummare än dummast att jag varit naiv nog att tro på det igen, men nej, nej, nej. Det fick fan i mig räcka med att gå runt med tomrummet. Försökte resten av dagen att njuta av julen med blandat resultat. För ibland blir jag så förbannat less på att behöva gå runt och låtsats som att allt är bra och ibland kommer den där frustrationen som skriker: ”Jag orkar inte låtsats! Men jag orkar inte krisa längre nu heller, jag vill verkligen bara få gå runt och bara vara bra…” Samtidigt så vet jag att jag visst orkar, för jag orkar inte med alternativet.

Och nu då? Ja nu sitter jag här, fortfarande ingen mens. Hoppet har såklart kommit tillbaka trots att sannolikheten verkar rätt liten eftersom jag i alla fall inte var gravid i torsdags enligt det där förbannade testet. Befinner mig i någon slags limbo där jag inte vill förnedra mig själv med ytterligare ett test till men samtidigt inte kan låta bli att hoppas.

Lycka mitt i all längtan

Vilken helg jag har haft, så mycket känslor och kärlek! Har träffat min systerdotter för andra gången och jag ska erkänna att jag var nervös innan. Nervös över att det mest skulle göra ont, sådär som det gör ibland när jag ser föräldrar med sina barn. När jag inte klarar av att skilja deras lycka från min sorg över att inte vara där. Men det blev inte alls så, det blev helt tvärtom. Det gick inte att vara något annat än lycklig när hon tittade på mig med de där stora ögonen och log. Det var som att mina drömmar fick form, inte längre sådär abstrakta. Det jag längtar efter är något som är högst verkligt, inte bara något som jag har fantiserat ihop. Så när allt känns mörkt och jobbigt så har jag i alla fall lite underbara minnen att plocka fram.

The art of flying

De senaste inläggen har handlat mycket om hopp och om att våga tro. Jag tror det beror på att det börjar bli så mycket svårare att tro på det när jag går in på mitt 16e försök (eller vad det nu blir). Liksom varför skulle det gå nu? Så de senaste månaderna har jag omedvetet stängt av när jag har börjat hoppats.

Denna månad tänkte jag försöka ge hoppet lite plats igen. Det är klart det kan gå och jag är så less på att känna mig avlägsen och bedövad; som att jag inte riktigt känner mina känslor utan bara betraktar dem. Denna månad tar jag hellre en krasch om det inte går. Vill hellre känna frustrationen, ilskan och smärtan än ingenting alls.

835b5b6c8a3701b786de766ac2cfc211

Dessutom vet jag ju att vi snart ska få hjälp så nu är det verkligen dags att sluta fega och bara hoppa. Eller som Douglas Adams skulle ha sagt:

”There is an art of flying, or rather a knack. The knack lies in learning how to throw yourself at the ground and miss”

Det är ju ändå den där lite magiska tiden på året då allt kan hända 🙂 Annars drar jag till Narnia ett tag för att ladda om och komma igen nästa år.

Sluta aldrig att hoppas

Det där med att hoppas. I början kastade jag mig in i hoppets förgyllda värld. Ett knip i magen, yey jag är gravid! Ett sus av illamående som säkert varade i mer än en sekund, kanske till och med lite yrsel. Trötthet, för kall, för varm, huvudvärk, bara måste kissa, hungrig, inte hungrig. Känner ingenting alls – yey, måste också betyda att jag är gravid.

Och visst var det spännande från början, allt var så magiskt, det fanns så många möjligheter och allt som behövde göras var att ligga med varandra på rätt tidpunkt i månaden och vårt liv skulle förändras för alltid. Så häpnadsväckande och fantastiskt.

Sen gick månaderna och varje gång hoppet ville komma fram så var det det där andra som trängde sig framför. Inte hoppas E, du inbillar dig ändå bara en massa saker och du blir inte mer gravid för det. Du kan lika gärna låta bli att hoppas så slipper du få upp förväntningarna. Du behöver inte hoppas för att lyckas bli gravid.

Och vet du vad, du har helt rätt, att hoppas gör varken till eller från när det kommer till att ett ägg ska befruktas och fastna på rätt ställe och vilja sitta kvar och växa och allt det där. MEN. Och här kommer det stora men:et som jag efter ytterligare månader av försök har insett.

Jag behöver hoppas för att inte döda allt det fina med mitt liv just nu.

För även om jag nu har insett att det är okej att tänka på och göra saker som inte har med barngörande så har jag ändå insett att längtan och förväntan ändå har en central roll i mitt liv nu. Och om den delen bara får lov att vara svart, svart och svart, hur ska jag då orka sätta färg på helheten?

Så nu hoppas jag igen. Kanske på ett annorlunda sätt. På ett försiktigare och långsiktigare, men på något sätt ändå starkare, sätt. För att inte gå miste om det fantastiska och för att ibland få känna den där svindlande känslan av något som är större än en själv.

Ibland är jag hon – maj 2015

Jag ville inte publicera detta inlägg i maj för jag ville inte ge henne plats. Hon den där bittra tjejen som är jag ibland. Ville inte vara hon som har sig själv som världens centrum med en total oförmåga att sätta saker i perspektiv. Hon som inte är så rolig att umgås med. Men ibland är jag hon. Och det får vara okej att det är så. Ibland.

”Okej, nu måste jag bara få vara den där hemska människan i några rader. Den där missunnsamma bittra tjejen som blivit gammal lite för snabbt. Så här kommer det. Jag är så förbannad på att jag som inte har rört en cigarett i hela mitt liv, som inte har druckit mig full på nästan ett år, som tränar regelbundet och som har en kille som lever lika sunt som jag inte får barn när andra personer som knappt ens vill ha barn bara ploppar ut dem som att det vore det enklaste i världen. Sen finns det dem som blir för fulla på en fest och glömmer kondomen och bara råkar ha en av sina typ 4 fertila dagar på månaden som blir gravida och sen gör abort. Men sen ännu värre finns det dem som inte tycker kondom är något att ha, och som använder dagen efter piller som sitt preventivmedel och abort som sista utväg. Det finns dem. Och så finns jag. Som febrilt försöker att pricka mina typ 4 fertila dagar i månaden för att ha sex även fast jag kanske inte alls är sugen. Och ändå så går det inte. Och när det faktiskt gick så gick allt ändå åt helvete. Och nu sitter det ärr på utsidan av kroppen också. Och sen så kommer dem, orden: Det är ju därför det inte går, det hör du ju själv, du försöker helt enkelt för mycket, anstränger dig för mycket. MEN VAD SKA JAG GÖRA DÅ?! Om jag inte försöker så kommer det ju definitivt inte att gå. Och hur fan lever man med en längtan som kanske aldrig tar slut? Hur blir man inte gammal, missunnsam och bitter då? Och hur pratar man om det här? Nej, just det, det gör man inte. Och därför blir man också helt ensam. Det borde vara tvärtom. Som i den där Kent-låten: ”Lyckan är privat, lyckan är ens ensak, men sorgen måste delas, annars blir den alldeles för stor”. Det kanske är okej att vara en gammal, bitter och missunnsam tjej ibland.” – 16 maj 2015

Just idag är jag inte alls hon, men det känns skönt att ge mig själv rätten att känna även dem känslorna ibland.

Just idag orkar jag inte

Jag känner mig så fruktansvärt lurad och rätt dum i huvudet, borde inte jag har lärt mig att inte hoppas så här? Ville ju så mycket att det skulle vara vår tur nu, tänkte att det skulle stå ”gravid 2-3 veckor” på det där jävla testet eftersom det var så jag kände mig, istället stod det bara ”inte gravid”. Vadå inte? Nähä.Då var det bara att rycka upp sig igen, bryta ihop och komma tillbaka, försöka igen, inte ge upp hoppet men inte hoppas för mycket, orka lite till – eller ja ska vi vara helt ärliga så får det nog bli mycket till. Men just nu orkar jag inte skriva mer, just idag kanske jag inte orkar, för om jag ska ha ork att orka så mycket så får jag nog ta ledigt från det för en dag. För att orka orka imorgon och dagen efter det.