Harmonisk

Går in i vecka 22 idag, magen växer på långsamt och vårt lilla knyte har börjat kommunicera med oss via en och annan spark. Det är så fint att börja kunna dela graviditeten på ett annat sätt nu när mannen också kan känna knytet där inne. Men det gäller att ha lite tålamod, för rörelsemönstret är inte speciellt regelbundet. Men så mysigt det är; att kunna lägga magen på handen och säga hej och få en liten buff tillbaka  ❤

Vi har gjort vårt första inköp nu också, en spjälsäng med tillbehör på IKEA. Kändes så konstigt att ”få” stanna upp vid barnavdelningen och gå runt där inne och kolla, inte bara snabbt passera med blicken ner i golvet. Vi har också varit och kollat på vagn, både jag och mannen fastnade ganska snart för bugaboo buffalo och allt vi kollat på nu i efterhand har liksom inte känts lika rätt så det blir nog den. Tänkte hyra (istället för att köpa) en bilbarnstol via if, så får man byta stol när barnet växer ur den och behålla den sista, verkar rätt smidigt. Har också blivit medlem i goboken och fått en gullig liten startbox så har redan hunnit bli en och annan sagostund.

Annars har jag börjat träna igen vilket känns otroligt bra. Blir anpassad träning och vågar överhuvudtaget inte mig på löpning, hopp eller tunga vikter. Känns rätt befriande att träna bara för att må bra och inte för att prestera. Känner mig överhuvudtaget rätt harmonisk och orkar inte ens stressa på jobbet trots att jag har en avhandling att skriva klart. Men allt utom just vår lilla familj känns så väldans mycket oviktigare nu för tiden, all prestationsångest på jobbet är som bortblåst (iaf nästan).

Har börjat äta järntabletter efter att typ ha svimmat, så har sluppit någon sån episod efter det. Misstänker att jag eventuellt kan ha åkt på lite foglossning, det är det eller så har jag utvecklat någon form av kronisk träningsvärk i rumpan. Vad det än är så är det tusen gånger enklare att leva med än ofrivillig barnlöshet.

Så allt som allt så vågar jag njuta alltmer av graviditeten trots att jag ibland oroar mig när jag inte känt något där inne på några timmar eller när folk förundras över att min mage inte ser ut som en vecka 22 mage. Men sen så får jag en liten spark och då går det inte att göra något annat än att le.

kick

Annonser

Vårt envisa lilla knyte och vi på RUL

Äntligen är den här, stunden efter ett lyckat RUL. Har försökt att inte vara alltför orolig, men det finns ju så mycket att oro sig över, så mycket som ska klaffa. Så svårt att tänka att det ändå kommer att bli bra trots att det oftast blir just bra. Men nu, såhär timmarna efter ultraljudet, så känns det i alla fall så, som att allt kommer att bli bra. Och jag läste någon vis kvinnas råd någonstans här i bloggvärlden att vårt knyte faktiskt förtjänar att vi tror på hen. Så det är vad jag kommer att (försöka allt vad jag kan att) göra, trots att jag ju såklart vet att det inte finns några garantier. Du, vårt lilla knyte som lyckades vandra ner till min livmoder trots att en av vägarna var borta (äggledaren alltså), som lyckades fortsätta att växa och fästa trots att så många innan inte lyckades, som lyckades stanna kvar trots blödningar i ett antal veckor. Det är klart att du förtjänar att vi tror på dig, du är ju vår lilla kämpe.

I övrigt har jag nojat en del över min vikt och min lilla mage, har knappt gått upp 3 kilo på dessa 19+0 veckor, men tänker att huvudsaken är ju att du där inne mår bra och växer, och det verkade du ju göra. En envis liten en var du också, ville inte alls flytta dig i en bättre vinkel för barnmorskan, utan låg mest och sparkade på min urinblåsa. Barnmorskan var förresten jättebra, hon pratade oss igenom hela proceduren och sa hela tiden vad hon såg och frågade om vi hängde med.

Det börjar verkligen bli verkligt nu och det känns helt rätt. Vi ska bli föräldrar!