2018

2018 är året då mitt liv blev komplett. Året då vi fick välkomna Saga till vår familj. Men låt oss börja från början.

Man kan säga att året började i Umeå. Av ren och skär tur lottades jag in som reserv på ett utbildningsprogram i pedagogik som skulle pågå under 2018. Det här innebar, trots att programmet gick på distans, en del träffar i Umeå under våren. Det är långt mellan Umeå och Malmö – ungefär ett SJ snabbtåg plus ett nattåg. Men vill ni veta en sak? Jag och min gravidmage fick sitta ner i lugn och ro och filosofera över livet utan avbrott och sedan sova en hel natt utan att undermedvetet vara beredd på att gå upp. Det var ganska skönt kan jag tala om. Åkte också upp en av gångerna tillsammans med familjen. Det var inte en lika avkopplande resa.

20180210_081052

Umeåresorna var också första gången jag sov borta från Oliver. Och hur underbara hotellfrukostar och avkopplande hotellnätter det än var så skar det i hjärtat av att inte få stoppa om min älskling, pussa honom på pannan och viska i hans öra att jag älskar honom.

Under våren växte såklart min mage också. Trots detta hade jag svårt att ta in att jag faktiskt skulle föda ett barn. Trots att jag kände mig mer gravid än jag någonsin kände mig med Oliver i form av tung – halvt oanvändbar – kropp, dåligt humör, tröttast i världen och obefintlig blåsa så verkade inte hjärnan kunna processera att detta hände igen.

FotoJet-1.png

Sen, efter en drömförlossning, var hon alltså hos oss. Vår Saga. Först när jag låg där med henne bredvid mig den första natten insåg jag hur mycket oro jag hade burit på genom graviditeten. Hur mycket jag faktiskt inte hade trott att det skulle gå vägen. Lättnaden över att just den oron är något jag kan släppa lever kvar hos mig ännu.

Vi levde verkligen i en bubbla i somras. Det var mest bara vi. Det är annorlunda att växa från tre till fyra jämfört med att växa till tre. Med Oliver fick vi nya identiteter som föräldrar. Med Saga kunde vi vila i ett sorts lugn. Men för Oliver var Saga den hitintills största förändringen i hans liv. Därför är jag glad att vi hade möjligheten att vara hemma alla fyra i Sagas nästan fyra första månader hos oss.

20180828_160658

Hösten kom. Jag påbörjade min praktik på heltid samtidigt som Oliver började förskolan. Det var lika befriande som skrämmande att behöva tänka mer avancerade tankar igen. Med amningshormoner, nätter med uppvak och i stort sätt ingen tid till återhämtning då i stort sätt all ”egentid” då barnen sov gick till att planera lektioner eller skriva på exjobb, så var det lite som att hjärnan kändes full av bomull och tankarna var därför oftast svåra att nå. Inte speciellt snabbtänkt med andra ord. Kanske inte den bästa egenskapen vid undervisning. Men det gick, trots en smärre identitetskris. Jag lyckades på något sätt också hålla liv i amningen genom att pumpa inne på personalens handikapptoalett två gånger om dagen.

Så nu säger jag hej då till 2018 och konstaterar att året till mångt och mycket kan sammanfattas med: ”så blundar jag, ger efter för stunden – för nuet – och känner friheten av att bara vara så jäkla nöjd”.

Säger välkommen 2019. Föräldraledighet, avslutande av pedagogikutbildningen och förhoppningsvis ett lärarjobb till hösten. Det känns som ett bra år.

Gott nytt år önskar Familjen Ö!

Annonser

Lucka 24: Så väljer jag att fira in ett nytt år

Jag tycker om nyår. Har det varit ett skitår är det skönt att få lämna det bakom sig. Har det varit ett underbart år är det fint att få hylla det. Därför brukar jag spendera årsskiften med de närmaste. Kent säger det bäst: ”Sorgen måste delas, annars blir den alldeles för stor”. Och sorgen delas bäst med de närmaste.

Glädjen också.

Mitt 2018 ska hyllas om en vecka. Tillsammans med familjen och närmaste vännerna. För 2018 var magiskt. Vi fick välkomna en ny liten person till vår familj. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå det. Men det gör inget, de finns här hos oss och det är allt som behövs. Jag behöver inte förstå det.

20180516_091854

Världens lyckligaste (kameran har också lyckats fånga hur man kan se ut efter den enorma urladdningen som är att föda barn..) knappt en timme efter det där underbara ögonblicket när ens barn läggs upp på bröstet

Nu vill jag passa på att önska en god jul och ett gott nytt år!

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 23: Aktiva beslut jag tar varje dag

Idag hade jag min sista dag på praktiken och efter en hel termin som lärarpraktikant har jag fått en ny bild av, och definitivt mer respekt för, läraryrket.

Är det något jag har tagit för givet under min skolgång så är det mina lärare – tråkigt nog. Jag har liksom aldrig riktigt fattat hur mycket tid och omsorg de har lagt ner på att få mig och mina kompisar att lära oss, inte bara för att klara skolan, utan för livet. Jag har definitivt inte reflekterat över komplexiteten i läraryrket, förmågan att kunna ta beslut i stunden för att anpassa klassrumssituationen efter verkligheten.

Det är också något jag har fått jobba på; förmågan att kunna ta aktiva beslut som uppkommer i stunden och som är svåra att förutse, speciellt som ny lärare. Det är nog nyttigt för en sån som mig som i vanliga fall tenderar att behöva lista upp för- och nackdelar innan jag känner mig redo att ta beslut. Det är dock extra läskigt eftersom besluten påverkar så många fler än bara mig.

Nu väntar en vår hemma med Saga och en massa i-studen-beslut av annan typ. Så tacksam över mitt liv ❤

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 22: Vänner jag valt att ha kvar i mitt liv

Vänskapsrelationer är och har alltid varit viktiga för mig. Jag är lite allt eller inget när det kommer till vänskap. Antingen ytligt bekanta eller nära vänner. Inte så mycket där mellan.

De relationer som tagit slut har mestadels berott på avstånd men det finns också de som tagit slut när jag insett att vänskapen mest gick åt ena hållet.

De vänner som är kvar ger mig energi och jag känner mig trygg i vetskapen att de finns där. Jag behöver inte vara någon annan än mig själv hos dem och tillsammans kan vi nörda ner oss i brädspel, konstiga konversationer och andra mer eller mindre konstiga intressen.

Och min allra bästa vän och livskamrat, det är min man. Och för det är jag otroligt tacksam. När vi gifte oss gjorde vi det omgivna av en liten men tät skara människor som hade tagit sig över halva Sverige bara för vår skull. Tacksam var ordet.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 21: Ett val jag haft ångest för

Jag och min kropp har inte alltid varit vänner. Jag kommer ihåg toalettbesök där jag kallsvettandes försökte trycka in en tampong. Ju mer jag försökte desto svårare tycktes det bli. Så jag slutade försöka, tänkte att det var något fel på mig.

Vännerna började spänt prata om första gången: Var det som alla sa? Att första gången sällan var bra men när man väl fått det överstökat så låg vägen öppen mot något fantastiskt? Själv undrade jag om det överhuvudtaget skulle vara möjligt för mig att ha sex.

Vännerna hade sin första gång, sin andra, sin tredje… och så vidare tills det var en del av deras liv. Så som det ska vara. Jag försökte några gånger men man behöver ju inte vara ett geni för att lista ut hur det slutade när inte ens en tampong gick in.

Min ångest över detta, min förtryckta ångest (för detta pratade jag inte med någon om), gick så långt att jag till och med funderade på att bli riktigt full någon kväll på krogen och gå hem med någon kille, vem som helst så länge vi inte kände varandra, för att liksom öva upp min förmåga att ha sex. Jag visste ju inte vad som var fel men tänkte att jag nog bara var extremt trång.

Tack och lov utsatte jag aldrig mig själv för detta. Tack och lov träffade jag istället M. Jag hade dock enorm ångest inför valet att försöka ha sex. Vad skulle han tänka? Sex ska ju vara skönt, fantastiskt och allt sånt. Skulle det ens gå?

Så här i efterhand hade jag önskat att jag på något sätt fått hjälp tidigare med vad som visade sig vara vaginism. Att jag skulle ha vågat söka hälp tidigare. Att jag skulle ha vetat vart jag skulle vända mig med mina problem. Istället hittade hjälpen mig mitt under en annan livskris.

Det blev bra tillslut. Även om sex fortfarande bär med sig något ångestladdat efter år av rädsla inför det och efter efterföljande år av smärtsamt ägglossningssex. Jag hoppas nu att sex som det borde vara ska få sin revansch.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 20: När jag väljer frukost

Jag älskar frukost. Andra må föredra en fin middag men om jag får välja blir det en mysig frukost med familjen alla dagar i veckan framför en middag.

Och frukostens frukost är för mig julaftonsfrukosten. Finns det något mysigare än att samlas hela familjen runt ett bord i pyjamas med årets mysigaste dag framför sig? På radion spelas den där jullåten man hört femtioelva gånger och tillsammans med mammas risgrynsgröt är det omöjligt att inte känna det där julpirret i magen som ibland känns som den sista magin man har kvar från barndomen.

Julen var verkligen magisk som liten. Redan då var det människorna som var viktigast. Mormor och morfar, farmor och farfar. De var liksom julen. Jag saknar de lite extra den här tiden på året. Men livet är ju så att det går vidare. Julen har fått en ny mening nu, en ny magi. Nya magar att pirra i.

Och på alla sätt är den största magin den jag får uppleva genom era ögon.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 19: En resa jag ångrar att jag inte gjorde

Resa har nog för mig alltid varit att få chans att verkligen spendera tid med de människor jag tycker om. De viktigaste resorna när jag var liten är utan tvekan de årliga skidresorna till fjällen. Extra roliga var de när kusinerna var med.

Innan jag blev mamma tänker jag på resorna med vännerna och resorna jag gjorde med M. För mig har nog själva resmålet aldrig varit det viktigaste. Det är något speciellt att få komma bort från vardagen och bara känna att man har all tid i världen att prata, skratta, bråka litegrann, bli sams, mysa och bara få vara tillsammans med de människor som betyder mest.

Jag vet att många ångrar att de inte reste mer innan studier, jobb eller barn. Att de inte tog tillfället i akt att få resa till andra platser och kulturer när livet var lite mindre utstakat. Och jag vet att jag kanske borde vara mer intresserad av själva resmålet och människorna som kallar det för sitt hem. Men faktum är att jag egentligen inte ångrar ogjorda resor, inte så länge jag har förmånen att ha personer i mitt liv som kan tänka sig att fly vardagen tillsammans med mig.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.