Bryta mönster

Det kan kännas ensamt att försöka få barn, speciellt när det inte går så bra. Och ibland, speciellt den här tiden på månaden, så undrar jag hur mycket det är meningen att jag ska klara av. Jag undrar när, men framförallt om, det kommer att vända. Jag hoppas för att det är för jobbigt att inte hoppas alls. Och varje månad så förlorar jag hoppet och är tvungen att pussla ihop det igen och det är det som blir så jobbigt, att behöva börja om varenda månad – att hitta kraften att göra det. Så det kanske är dags att börja se på det här mer långsiktigt. Sätta upp augusti som en stolpe och försöka att inte falla lika djupt fram tills dess. Försöka att njuta av livet lite också, försöka att komma ihåg hur det var innan allt detta, försöka komma ihåg vad jag levde för. Hitta nya saker att leva för.

Om att släppa kontrollen

Studsade just precis nerför trapporna här på jobbet och kom på mig själv med tanken ”kan jag verkligen vara gravid och studsa ner för trapporna som om allt är helt normalt?”. Jag liksom gick där i trapporna och glömde helt bort att anstränga mig för att bli gravid – för att få fortsätta att vara gravid om jag nu lyckats bli det. Och hela mitt sunda förnuft skriker till mig att jag redan gjort det jag kan för att bli gravid så nu kan jag studsa i vilken trappa som helst och tänka på vad jag vill för jag vet ju att jag inte kan tänka mig varken till eller bort från en graviditet. Det är bara det att hela mitt undermedvetna vägrar att acceptera att jag inte kan göra något mer åt saken så den skiter helt i resten av mig. Den har liksom suttit där i bakgrunden och helt obemärkt styrt mitt liv. Inte längre, för nu är det dags att inse att det lika lite är min förtjänst om jag blir gravid som det är mitt fel om jag får mens. Det är dags att överrösta mitt undermedvetna och släppa kontrollen.