Värdelös

Fullständigt värdelös. Så känner jag mig nu. Lektionen jag höll igår var typ kaos. Sjukt rörigt och jag kunde riktigt känna hur de inte ville ha mig där. Hur de inte alls hade tillit till mig som lärare. Hur vänder man sånt? Hur ska jag kunna vinna deras tillit nu? Värsta uppförsbacken och jag känner bara: ”jag orkar inte”. Kanske går det inte ens att öva upp att bli en bra lärare, kanske saknar jag helt enkelt något som gör att jag som person inte passar som lärare. Och vad gör jag då? Ännu mer vilsen i världen. Första jobbet, där slutade jag för det var för långt från där jag kände mig hemma. Sen forskning. Men där kände jag mig aldrig hemma, det var mest 5 år av att känna mig otillräcklig och dum. Och nu lärarutbildning. Fram till praktiken har det ändå känts motiverande. Tänk att få förmånen att utveckla människor och få dem att inse sin potential. Men här och nu, när praktiken är igång så känns det mest som jag förstör för dem. Så vad gör jag nu? Vem är jag? Så kommer jag hem. Hem till en snart tvååring som inte heller lyssnar på mig. Och vem är jag som mamma som aldrig är hemma? Som jobbar hela dagarna. Jag vill prata med någon. Någon som ärligt kan tala om för mig om jag överhuvudtaget kan utvecklas till en bra lärare. För om jag bara får veta det så har jag inga problem med att göra mitt yttersta för att komma dit. Det är lördag. På måndag ska jag tillbaka och vem är jag då?

Magiska stunder och att få njuta av en kopp kaffe

Alltså, vad lätt det är att tappa perspektivet. Har ju varit en hel del trots i sommar från Olivers sida. Och istället för att se det som en naturlig del i utvecklingen hos en snart tvååring som dessutom precis blivit storebror och därför fått halva livet omkullkastat så har mina tankar mer gått i riktning dålig förälder. Kanske inte jättekonstigt för är det någonting en trotsig tvååring kan få en att känna sig som så kommer definitivt dålig förälder högt upp på den listan. Och mitt i trotsen känns det som det alltid kommer vara så. Som jag sa, man tappar perspektiv.

Men helt plötslig en dag märker man att det inte är så längre. Helt plötsligt är alla de bra tillfällena så många fler än skrik och bråktillfällena. Så är det nu. När han rusar mot mig för en kram. När han klappar och pussar Saga (eller glade som han kallar henne ❤). När han försöker trösta Saga genom att springa efter hennes napp. När han dansar drakdansen. När han försöker mata busnallen Rupert på samma sätt som han har sett mig mata Saga. Han är världens goaste och ibland vet jag inte var jag ska ta vägen med all kärlek. Såklart så har vi ju också bråk och skrikstunder, som när han vägrar att borsta tänderna för hundraelfte gången. Men det jag ville säga var att de stunderna inte dominerar just nu.

För övrigt har det gått jättebra på förskolan nu när han är frisk igen, så nu är han helt inskolad 😮 jag har haft min första vecka på praktiken och M har överlevt första veckan med båda hemma/på förskolan. Jag har njutit av att kunna ha haft lite mer avancerade (och hela!) konversationer och tankar. Kunnat dricka kaffe med andra vuxna personer. Kommit hem till en bamsekram och två stora leenden och ett mer lättat leende. Men också missat Sagas första rullning, Olivers utveckling på förskolan och säkert en massa mer magiska stunder. Även en känsla av dåligt samvete över att jag inte mått sämre över att varit ifrån mina barn och ett visst mått irritation över att jag antagligen hade sluppit det dåliga samvetet om jag varit pappan i familjen. Men, men, nu tänker jag bestämma mig för att jag visst räcker till som mamma trots att det just nu är pappan som drar det största familjelasset. Till våren blir det min tur 🙂 inte konstigare än så.

Och en sista sak. Imorgon röstar jag för mina barn och alla andra i Sverige som saknar en ”röst”. Glöm inte bort att göra det du också.