Normalt

Igår var vi på tillväxtultraljud. Lika nervöst varje gång innan man får se att åtminstone hjärtat slår. Trots att jag minuten innan känt rörelser därinne från. Oron var förstås också över att vårt knyte inte skulle ha växt tillräckligt, men jag hade även mer ologiska rädslor, som typ att vi helt plötsligt skulle se att det saknades en arm eller ett ben eller något sånt trots att allt detta fanns vid rutinultraljudet. Så när barnmorskan snabbt hittade alla organ (och kroppsdelar) och sa de såg ut att fungera precis som de skulle, så var lättnaden stor. När hon mätt klart allt kunde hon konstatera att knytet låg mitt på sin viktkurva. Så allt såg normalt ut 🙂

Du såg helt normal ut, för oss är du förstås något helt speciellt.

Mindre än 10 veckor kvar till beräknad förlossning, helgen är här med sommarväder, jobbsituationen verkar lösa sig (tråkigt bara att det har krävt så mycket energi) och allt är bra med vårt knyte. I helgen ska vi på profylaxkurs, köpa lite kläder till knytet och sätta ihop spjälsängen. Och jag är så lycklig att jag får vara just här.

Inte bra nog

Jag är så otroligt arg, ledsen och besviken på min arbetsgivare just nu. Det verkar vara noll förståelse från deras håll. Jag hade blödningar i ca 1 månad, varav 2 veckor där vi inte visste om det var stundande missfall på gång eller inte. När vi sedan fick veta att det var moderkakan som satt lågt så andades vi ut, men inte helt, för det är ju inte optimalt att ha en lågt sittandes moderkaka som det blöder lite ifrån. Så vi gick en månad till som på nålar innan vi på rul:et fick reda på att den nu hade flyttat sig uppåt. Den oron jag kände under dessa nästan 2 månader kan jag inte riktigt beskriva, jag levde en dag i taget och helt ärligt så sket jag i att jobbet blev lidande. Jag visste vad det viktigaste var och jag skulle inte riskera det med en massa stress som det faktiskt innebär att vara i sluttampen på sin doktorandtjänst. Mitt huvud var dessutom på ett helt annat ställe än på jobbet och det blev inte mycket gjort.

Så det är med blandade känslor jag nu får höra att nedsatt arbetsförmåga under en graviditet inte är ett giltigt skäl för lite förlängning på doktorandtjänsten. Jag blir ledsen för att det får mig att känna mig dålig, som att jag borde ha klarat av att jobba bättre. Men jag blir också arg och besviken för att det inte finns lite mer förståelse på min arbetsplats. Och jag blir stressad, dels över hur det ska gå (både med avslutandet av avhandlingen men också med framtiden om jag inte lyckas bli klar i tid), men också hur knytet påverkas över mitt stressande. Så jag får dåligt samvete både gentemot jobbet men framförallt gentemot knytet, att jag liksom inte lyckats lösa det hela bättre för hens skull.

Jaja, just nu är det inget jag kan göra för att ändra på det som redan varit, det blir till att göra mitt bästa fram till föräldraledigheten, mer än så går ju inte.

Har varit på MVC idag också och druckit den ökända glukosdrycken (75 g glukos rakt ner i fastande mage, mums…). Värdena såg bra ut, så ingen graviditetsdiabetes tack och lov. Min mage hade dock inte växt lika mycket som den borde trots att jag tycker att den blivit rätt mycket större. Så då dyker såklart orostankar upp trots att BM trodde det berodde på att knytet verkar ha lagt sig tillrätta med huvudet rätt långt ner samt att jag har rätt lång överkropp. Hon skickade iväg en remiss till tillväxtultraljud så det känns skönt att följa upp det. Det är bara att hålla tummarna att allt ser normalt ut. Kanske borde ha satsat på en doktorstitel i att hålla tummarna och andas sig igenom oro istället.