Sjukstuga

Dag åtta i sjukstugan. Fy fan. Allt känns som en kamp. En kamp för att få Oliver att inte smeta in hela ansiktet i snor så att ögoninflammationen blir värre. En kamp att torka bort snor och gojs innan han är där med sina små händer. En kamp att ge honom ögondroppar för att han är röd, så röd i halva ansiktet. En kamp att försöka suga ut snor och ge honom nässpray så han i alla fall kan få lite sömn. En kamp att få Saga att äta trots att hennes lilla näsa är fullt av snor som kommer tillbaka lika fort som vi suger ut det. En ständig kamp mot ett allt sämre samvete, för hur förklarar man för en snart två-åring som skriker ”vill inte” att vi gör det för att han ska bli frisk när han lever i stunden och vi inte lika mycket så. Eller för en tre-månaders att allt blir bättre om hon bara äter, i alla fall lite grann? Jag önskar jag kunde krama mina barn friska. Jag önskar att vi alla är kärnfriska imorgon när vi vaknar. Eller åtminstone att jag kan få ta deras förkylning ovanpå min onda hals så att i alla fall de slipper vara sjuka mer. Så kommer det ju inte att bli och jag vet att det kommer att komma många fler förkylningar. Fast tänker jag så, så bryter jag nog ihop nu. Tänker istället, precis som igår och i förrgår att det värsta har passerat, nu vänder det.

Over and out från överdramatisk mamma som inte har träffat friska, harmoniska människor på över en vecka.

Annonser

Björnmamman (?)

Tre dagar in på inskolningen så hälsade sjukdomen på. Fram till i eftermiddags har det varit jobbigt för att det är jobbigt att se sitt barn sjukt. I eftermiddags blev det dock ännu jobbigare när Oliver fick hög feber som inte ville gå ner trots Alvedon. Jag har aldrig sett honom så medtagen och för min del rullade den stora oron in. Den där som får det att göra fysiskt ont i magen. Att se sitt barn sjukt och känna sig hjälplös.. långt ifrån björnmamman som får superkrafter som gör att hon kan lyfta bilar från sitt barn. Och vad spelar det för roll att man kan lyfta bilar när det inte får ens barn att bli bättre? När man bara kan sitta bredvid och vänta på att hans lilla kropp, och i det här fallet värktabletterna, ska kämpa mot stora farliga världen. Useless.

Efter några samtal till bland annat sjukvårdsupplysningen, en promenad till apoteket för inhandlade av Ipren, intagning av Ipren, lite sömn och en väldans massa mamma-magont så gick febern ner. För det var ju bara en vanlig feberförkylning. Men det är ju mitt älskade barn. Och hur ska jag någonsin kunna förlika mig med tanken att det finns saker jag inte kan rädda dig ifrån? Jag antar att jag aldrig kommer göra det, för det finns ju bara en sak att göra egentligen – försöka. Alltid, alltid försöka vara den där björnmamman.

Apropå mammor och sånt så har det varit smått identitetskris hos denna mamma. Ska utföra min lärarpraktik i höst och min man kommer därför vara föräldraledig med vår älskade Saga. Och jag slåss så med mina (samhällets?) känslor att jag å ena sidan borde vara hemma med henne för hon är ju inte ens ett halvår än och å andra sidan att det här är det bästa för vår familj. Att jag hinner bli klar ett år tidigare med min utbildning och att vi kan få känna oss tryggare inför framtiden. Hon kommer ju vara hemma med sin pappa, han är ju precis lika mycket förälder till våra barn som jag är. Sen kommer det självklart kännas tungt, men det antar jag att det gör vare sig man är mamma eller pappa. Att inte vara med under veckodagarna och få se allt som händer i sånt rasande tempo. På ett annat plan ska det bli skönt att få vara bara jag under några timmar varje dag. Det känns som att det var längesedan. Inte för att jag inte trivs att vara mamma, det är på riktigt det bästa med mitt liv. Men jag var ju också någon innan, hon är ju fortfarande mig fast så mycket rikare. Och hon behöver få fortsätta finnas för att jag ska kunna vara den bästa mamman jag kan.

Rädslan att misslyckas som mamma

Den där blicken från främlingen på bussen. De välmenande råden från närmaste släkten och vännerna.

Jag är så fruktansvärt dålig på att hantera dem. För mig skriker blicken ”vad är du för mamma som inte kan hantera ditt barn”. Råden förvandlas på något sätt till ungefär samma sak. Jag har svårt för att ens begrunda dem för vad de är för jag känner mig på något vis dålig redan innan jag hört dem, dålig för att de anser att jag ens behöver råd. Att det betyder att jag inte klarar av att vara mamma utan deras hjälp.

De menar det ju inte så. Men där och då, när Oliver vägrar att lyssna, när jag redan känner mig sämst som mamma, då känns det verkligen så. Det förstärks såklart ytterligare om deras barn vid tillfället sitter snällt bredvid. Det får mig då att tvivla på allt jag någonsin gjort som mamma.

Att det inte finns någon universell sanning för hur man bäst uppfostrar barn är så jobbigt. Det betyder att jag kan misslyckas på två sätt: dels med att komma fram till bästa sättet, dels med att sedan följa det. Dessutom är det otroligt lätt att drunkna i alla texter det faktiskt finns om barnuppfostran.

Jag kan själv tycka att jag borde vara bättre på att navigera i denna djungel av texter då jag trots allt genomfört en forskarutbildning. Men det är ju så mycket enklare att sålla bland texter som rör partiklar i atmosfären jämfört med sådana som handlar om barn. Partiklarna följer snällt naturlagarna kända för oss sedan flera hundra år tillbaka, barn inte lika mycket så.

Det är väl ingen som påstått att det är lätt att uppfostra barn men hade ingen kunnat berätta hur jäkla läskigt det är? Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv för att misslyckas med något som jag är för att misslyckas med Oliver och Saga.