När ingenting blir för mycket

Skrivtorkan. Den där känslan när mina kvällar plötsligt lämnas öppna för annat än pluggande. När jag skulle kunna ta upp yogan igen, städa lägenheten, framkalla bilder och fixa fotoböcker, långsamt förbereda mig inför hösten, ta en löptur, kolla vad som hänt på Netflix. Och jag gör typ ingenting. Det är som att jag inte orkar börja eller kanske är det att jag inte orkar välja. Det är saker jag vill göra och saker jag vet att jag kommer må bra av. Ändå så blir det liksom ingenting.

Kanske är det ingenting jag behövde ett tag.

Men nu är ett tag över för jag känner ändå mig själv. Jag vet att jag skulle kunna stanna i ingenting hela sommaren men jag vet också att någonting kommer att få mig att må bättre.

Ikväll är det inbokat brädspel med kompisarna. Det är någonting. Imorgon ska jag ta tag i städningen och fösta yogan på månader.

Dagarna kan vi ta i ett annat blogginlägg. De är intensiva även när de är händelselösa, känslofyllda och minst en gång varje dag blir jag knockad av en kärlek som är större än mitt liv. Men de lämnar mig också dränerad och ibland räcker inte en kväll för återhämtning. Det är nog därför jag känner att kvällarna är för dyrbara för att ägnas åt ingenting när ingenting också dränerar mig, fast på ett annat sätt.

Annonser

Det mindre kravfyllda

Denna vinter och vår är det jag och Saga. Och Oliver såklart när han inte är på förskolan. Första dagen snart avklarad och trots alldeles för lite sömn senaste tiden gick det faktiskt bra. Mina hjärna går på kaffe och dagsljus så kanske bra att jag inte behöver använda den till avancerade saker just nu, ja förutom ett exjobb då.. Känner mig lite såhär just nu:

Hej hej vardag är förövrigt min inspirationskälla för tillfället och jag är riktigt sugen på den nya boken Hej igen vardag.

Trots sömnbrist är jag ändå pepp på föräldraledigheten. Det händer så mycket med Saga just nu. Hon har precis lärt sig krypa och utforskar för fullt här hemma. Ser fram emot lunchpromenader, träffar med föräldragruppen, träningen som sätter igång imorgon (hoppas Saga är lika pepp..).

Ser också fram emot att komma igång med löpningen och tänkte passa på att testa en ny löpteknik nu när min kondition ändå är i botten. Till sommaren har nämligen jag och M anmält oss till O-ringen som i år kommer vara i Norrköping. Jag har inte orienterat på läänge men ska bli roligt ändå. Det bästa med orientering är att jag faktiskt inte känner så stora prestationskrav, jag tycker mest det är härligt att få komma ut i skogen.

Överlag tänker jag att det är det jag ska sträva efter nu i vår – det kravlösa. Eller i alla fall det lite mindre kravfyllda, om jag ska vara realistisk.

Övermäktiga krav botas bäst med kärlek

Livet rusar på snabbt nu. Känns som att marginalerna nästan är obefintliga så när Oliver kräktes igår natt blev de genast mer kännbara. Hur ska jag klara mig med bara de fem sjukdagar jag får ha i höst för att inte praktiken ska förlängas? Hur ska jag hinna skriva ett exjobb innan januari? Bara att hinna med planering av lektioner är tajt. Och alla dessa krav ovanpå det. Som jag ställer på mig själv alltså. Som yrkesproffesionell, som student och inte minst som mamma.

Jag måste på allvar hitta något sätt att sänka ribban. Tillåta mig själv att vara bra nog som jag är. Lära mig att komma ihåg de bra prestationerna i alla fall lika mycket som de dåliga. Men det är svårt, svårt att vara något mer än mina prestationer, att bara få vara.. jag.

När kraven blir för många är det tur att det finns underbart Sagamys och underbara Oliverkramar. Det är verkligen spännande nu när det blir allt tydligare att de är två olika individer. Lika på en del sätt, olika på andra. Och att se dem tillsammans det är nästan mer än vad mitt hjärta klarar av. Som imorse när Oliver vaknade sist av oss och tassar ut till mig i köket och genast frågar efter ”glada” och springer in till henne för att Säga god morgon. Jag hade ingen aning om hur underbara barn kan vara, under mina längtansår handlade nästan alla drömmar om bäbismys. Hjärnan visste kanske att hjärtat inte skulle klara av mer mitt i all längtan.

Sjukstuga

Dag åtta i sjukstugan. Fy fan. Allt känns som en kamp. En kamp för att få Oliver att inte smeta in hela ansiktet i snor så att ögoninflammationen blir värre. En kamp att torka bort snor och gojs innan han är där med sina små händer. En kamp att ge honom ögondroppar för att han är röd, så röd i halva ansiktet. En kamp att försöka suga ut snor och ge honom nässpray så han i alla fall kan få lite sömn. En kamp att få Saga att äta trots att hennes lilla näsa är fullt av snor som kommer tillbaka lika fort som vi suger ut det. En ständig kamp mot ett allt sämre samvete, för hur förklarar man för en snart två-åring som skriker ”vill inte” att vi gör det för att han ska bli frisk när han lever i stunden och vi inte lika mycket så. Eller för en tre-månaders att allt blir bättre om hon bara äter, i alla fall lite grann? Jag önskar jag kunde krama mina barn friska. Jag önskar att vi alla är kärnfriska imorgon när vi vaknar. Eller åtminstone att jag kan få ta deras förkylning ovanpå min onda hals så att i alla fall de slipper vara sjuka mer. Så kommer det ju inte att bli och jag vet att det kommer att komma många fler förkylningar. Fast tänker jag så, så bryter jag nog ihop nu. Tänker istället, precis som igår och i förrgår att det värsta har passerat, nu vänder det.

Over and out från överdramatisk mamma som inte har träffat friska, harmoniska människor på över en vecka.