Ett återfunnet perspektiv

De där höga kraven jag ställer på mig själv. Jag har alltid tänkt att jag måste jobba på att sänka ribban för min egen skull. Som att inga andra i min omgivning påverkas av dem.

Så otroligt naivt.

Min man är precis som jag en helt vanlig människa. Han kan bara vara på ett ställe samtidigt. Hans tålamod tar också slut ibland – precis som mitt. När jag ”sviker” mig själv genom att inte leva upp till mina krav är det fullkomligt orättvist att förutsätta att han ska vara den person jag inte förmår mig själv att vara.

Min son är två år gammal. Han testar gränser tills man undrar om han gör det bara för att vara jobbig. Men så är det ju inte, han gör det för att han är två år och försöker att lära sig hur världen egentligen fungerar. Han slåss, sätter sig på tvären och kan skrika rätt bra ibland. Inte för att vara jobbig. Utan för att världen är ett svårt ställe att förstå sig på. Och han är bara två år.

Min dotter blir nio månader imorgon. Ibland vaknar hon orimligt många gånger, fast det är mitt i natten. Och så har hon mage att vägra somna om. Inte för att hon tycker det verkar som en bra idé. Utan för att hon är nio månader och det är mörkt och hon vet inte om hon är ensam eller inte. Ensam klarar man sig inte om man är nio månader. Så då gråter man. För då kommer mamma och pappa, och då är man inte ensam längre.

Det är en sak att sätta för höga krav på sig själv. Men när de kraven innefattar att vara en sådan ”bra” mamma att ens två-åring inte slåss eller bråkar eller ens nio månaders bäbis inte vaknar på natten då har man tappat perspektivet. Och någon vidare bra mamma blir man inte heller – ironiskt nog.

Ibland behöver man se sitt liv utifrån, med någon annans ögon. Det är inte helt lätt alltid, speciellt inte när man är mitt uppe i det med minimal tid för sig själv och nätter med för lite sömn. Men är det något krav jag faktiskt ska ställa på mig själv så är det nog det – att inte förlora perspektivet.

Annonser

Lite mindre vilsen

Ibland förundrar man sig själv, speciellt när man tittar tillbaka lite och har fått lite perspektiv. Vadå hitta strategier för att överleva fram till en eventuell graviditet? Lite som att varje söndag hitta nya strategier för att överleva veckan. Det bara slog mig att just det här som jag lever just nu är mitt liv och jag borde istället hitta strategier för att bli bättre på att leva hela mitt liv, inte fram till någon obestämd tid som jag hela tiden stressar mot. Även fast jag inte kan styra över hur lång tid det tar innan jag står där på mållinjen så väljer jag ju varje dag att kämpa för att komma dit. Det här är mitt liv nu. Och på något sätt så är jag jävligt lättad över att kunna acceptera det istället för att kämpa emot. Att hela tiden gå runt och tänka att ”nu, nu är det nog snart över” och hela tiden rasa ner i ett nytt hål när det inte var över denna gången heller. Jag accepterar kampen samtidigt som jag inte längre tvivlar på att den en dag kommer att vara över, på ett eller annat sätt. Jag accepterar att en del aspekter av mitt liv nu inte är som förut, vissa saker är jävligt mycket jobbigare men andra saker är också bättre. Livet är helt enkelt bara lite annorlunda än det var innan och det känns skönt att veta var jag är. Lite mindre vilsen än igår.