Livet sätter sina spår

Idag när jag sitter här med mina barn och kan andas ut inser jag vilken enorm psykisk påfrestning det har varit för mig att komma hit.

M hade blött näsblod igår och slängt det blodiga papperet i toaletten så när jag kom in dit var det lite blod kvar. Min mage blir till is samtidigt som min hjärna försöker förklara för min ångestmage att det inte kan vara mitt blod för jag har ju inte ens varit på toaletten. Dessutom är jag varken gravid eller försöker bli det så blod nu borde bara betyda att en vanlig harmlös mens har kommit tillbaka. Men om man har fått ångest av blod i cirka 4 år så antar jag att det sätter sina spår. När jag dessutom haft blödningar i tre graviditeter så kanske det inte är så konstigt.

Min första känsla när vänner eller bekanta lägger ut bilder på gravidmagar eller första bilden på deras mirakel på sociala medier är tyvärr fortfarande klump i magen. Den ersätts dock numera fort av otrolig tacksamhet och glädje, både för deras och vår skull. Men i min knäppa hjärna ekar det ändå någon form av stress och missunnsamhet – varför dem och inte vi? Kanske sitter den känslan kvar för att den alltid varit nedtryckt och fylld av skam. Men nu är det ju inte så längre, nu finns det kanske folk som tänker så om oss. Jag hoppas i så fall att de inte känner skam, för när livet är sådär fruktansvärt orättvist så borde man få skrika livet i ansiktet: varför inte vi?!

Mitt i kämpandet tänkte jag ändå att jag var rätt chill, men nä. Jag hade ju till och med dåligt samvete av en kopp drucken kaffe eller ett avklarat träningspass. När M hade semester för något höstlov sen följde han med på min jobbresa inte för att turista utan för att kunna ha ägglossningssex.. herregud, inte undra på att jag blivit lite knäpp. Eller när stressen inte ens helt försvann när vi fått Oliver, för då var det ju dags att kämpa för ett syskon.

Och då har vi ändå kämpat kortare än många andra kämpar där ute. Herregud vad imponerad jag är över dessa starka människor.

Och när jag nu går vidare i livet gör jag det med en enorm ödmjukhet. Livet kan vara tufft och alla bär vi med oss vår egen historia.

Annonser