Släppa taget om drömmen

Det ligger en tjänst ute, den perfekta tjänsten för mig. I Sundsvall.. ansökningstiden går ut på söndag och det gör ont i mig att inte söka den. M har ju fått ett jobb här nere till hösten som han är supertaggad inför. Saga fick precis en plats på samma förskola som Oliver. Vi har ett helt liv här nere.

Men som jag vill bo nära mamma och pappa. Se Oliver och Saga få växa upp tillsammans med dem. Kunna svänga förbi när det blir för mycket. Äntligen få lite avlastning. Kunna köpa ett radhus som inte kostar åtta miljoner.

Så jag sörjer för mina drömmar som inte kommer bli mer än drömmar. Inte just nu i alla fall och helt krasst antagligen inte sen heller. För ska vi flytta 100 mil kommer det aldrig finnas ett perfekt tillfälle och antagligen aldrig ett tillfälle som är bättre än just nu.

Men det är nog också så att det är min tur att låta M få sina drömmar uppfyllda eftersom mina drömmar oftast är i fokus annars. För det är så vi är som personer. Jag som oftast gör mina drömmar hörda för att jag tänker så mycket mer på morgondagen jämfört med M som mest är nöjd med dagen.

Men det är svårt att släppa taget.

Annonser

Orubblig

Jag kan nästan känna lukterna genom tågfönstret

Så romantiserande men ändå… hemma

Skogarna, bergen, havet, snön: Allt som format mig till den jag är i dag

Det orubbliga och lugnet i mig, det gedigna i enkelheten

Minnerna strömmar genom mig samtidigt som landskapet rusar förbi och bort från mig

Jag tänker på mormor och morfar och kojor under bord. Jag tänker på farmor och farfar och honung på kex

Jag tänker på mina barn och alla kojor som vill byggas och alla kex som vill ätas

Snart känner jag inte igen skogarna där utanför. Snart blir de till öppna landskap som aldrig verkar ta slut

Det finns minnen att skapa där också, jag vet det

Men det finns något magiskt med platsen jag så länge kallat hemma

fortfarande till viss del gör

och det är inte skogarna och bergen, utan tryggheten

Det orubbliga och det enkla med ett ställe där jag alltid är älskad

Hur mycket som än skulle rasa omkring mig

Två nätter och en dag

Sa precis hej då till familjen: pussade, kramade, vinkade och klev på en buss.

Nu sitter jag och väntar på tåget till Stockholm som ska ta mig till nattåget mot Umeå. Första natten jag inte spenderar med Saga. Och Oliver har blivit så pass stor att han förstod att mamma inte skulle sova hemma inatt. Det känns med andra ord betydligt mycket tyngre att sova borta än vad det gjorde i våras.

Men jag ska också få två nätter på nattåg där jag bara har mig själv att söva. Det ska bli så skönt. Jag behöver verkligen sova. Jag ska också få en massa timmar att umgås med bara mig själv på tåget upp till Stockholm och ner igen. Det känns lyxigt och lite skamfyllt när jag vet att M har en kväll och en natt ensam med barnen innan mina föräldrar kommer.

Och imorgon ska jag försvara mitt exjobb. Jag klarade det. Jag klarade faktiskt att skriva ett exjobb samtidigt som jag blev tvåbarnsmamma. Stoltheten finns kanske där någonstans bakom tröttheten.

Imorgon eftermiddag tar jag tåget tillbaka hem. Hem till mina älsklingar och mina föräldrar för att spendera en fin långhelg tillsammans.

Livet.

Livet i en bubbla

Ett av de första begrepp jag lärde mig som jag aldrig hade hört talas om innan Oliver var bäbisbubblan. Men det är nog först nu jag faktiskt förstår innebörden, först nu vi verkligen lever i den.

Med Oliver var M tillbaka på jobbet efter några veckor, jag hade kontinuerlig kontakt med mitt jobb via mail och såg till att titta på nyheterna om så inte varje morgon så i alla fall nästan. Nu är vi båda hemma och är Tv:n på när barnen är vakna så är det inte nyheterna som visas om jag säger så. Vad jag vet om omvärlden är typ att Sverige är vidare till åttondelen.. kort sagt så lever vi verkligen i en bubbla.

Ibland är det en bubbla fylld av trots, ibland bara mys och härlig sommar. Mest är det en ganska händelselös bubbla sett utifrån. Vi äter/ammar, byter blöjor, sover, barnvagnspromenerar, leker/avleder/sjunger/dansar, (försöker) potträna, sitter/ligger/står/går med Saga och när barnen somnat på kvällarna så netflixar vi eller spelar brädspel. M klämmer in lite löpträning/orientering (vilket jag just nu är sådär bittert avundsjuk på, vill ha tillbaka min kropp nu utan att behöva vara sådär duktigt disciplinerad med uppbyggande (tråk)träning, men men. Antar att det är att föredra framför saker som ryggont, inkontinens och framfall) och jag klämmer in lite exjobbsskrivande och uppfräschande av gymnasiefysik inför praktiken till hösten.

Lever en dag i taget, lite på samma sätt som jag inbillar mig att man gjorde som liten bortsett från att vi är väl medvetna om att det finns en höst där bortom bubblan. Så tiden går i makligt tempo just i nuet samtidigt som den på något konstigt sätt rusar på.

Saga har hunnit bli sex veckor och jag fattar inte riktigt hur. Hon har börjat le och ibland skrattar hon på det mest gulliga sättet, låter som ett litet småbusigt hehehe. Hon verkar tillfreds med livet som lillasyster åt en storebror som inte riktigt har accepterat (eller förstått) att hon är lite för liten för bus än. Tänk när de kan leka med varandra. Oliver kommer ha många lekar att lära lillasyrran för han börjar bli något av en expert på att leka (enligt mig då :)). Jag förvånar mig själv med att faktiskt tycka det är genuint roligt att leka med honom. Innan handlade det mest om att sitta med honom när han lekte, om att visa honom vad han kunde göra med olika leksaker och försöka hinna säga något om sidorna i boken innan han bläddrade bort dem i raketfart. Nu kan vi mer leka med varandra och det är som att jag för varje dag ser mer och mer av den person han är och håller på att bli.

Och trots att vi egentligen inte ska göra något spektakulärt i sommar så tror jag att jag kommer titta tillbaka på den här sommaren som en av de bästa i mitt – i våras – liv.

Frihet

(Hittade ett utkast till ett inlägg som jag hade tänkt lägga upp för några dagar sedan. Antar att livet kom emellan 🙂 så lägger upp det nu istället. Hoppas på att kunna lägga upp något inlägg om hur livet för vår familj ser ut just nu. Inte för att det är så speciellt actionfyllt utan för att komma ihåg. Inser hur mycket jag har glömt av första tiden med Oliver, sådana där vardagliga grejer, och det tycker jag är synd. Får se om jag får till ett sådant inlägg snart. Men nu till det andra inlägget.)

Jag sitter i sängen, utifrån hör jag musik och sorl av skratt och fest. Jag borde lägga mig, passa på att sova för till skillnad från de som festar där ute så är min sovmorgon max till sju och innan dess vill hon som ligger bredvid mig ha mat minst en gång. Om jag önskar mig tillbaka till kvällarna då jag var en av dem där ute? Då jag dansade bort natten och sov bort halva dagen därefter? Släpade mig till något ställe som sålde skräpmat som just då smakade bättre än något annat? Åt och snackade skit och inte behövde tänka på någon annan än mig själv? Nej, jag önskar mig inte tillbaka. Men jag kan se tillbaka på den tiden med ett leende, romantisera om en svunnen tid där bara de bra minnena är sparade. De dåliga har förhoppningsvis bidragit till något som kan liknas vid visdom. Men samtidigt som leendet leker på läpparna är jag så fruktansvärt glad över att inte vara där. Att istället få vara här. Bredvid min dotter med min son sovandes i rummet intill och en man som fixar det sista innan läggdags. Så otroligt vuxen och ja, rätt tråkig, skulle jag som var hon där ute säga. Så otroligt rätt, säger jag som har fått förmånen att bli inte bara mamma till en utan två mirakel. Och precis som de där ute så blundar jag, ger efter för stunden – för nuet – och känner friheten av att bara vara så jäkla nöjd.

Det lunkar på

Att vara gravid och att föda fram sina barn är absolut något av de mäktigaste upplevelserna jag varit med om. Men att ha sina barn här hos sig slår det med hästlängder. Man ska aldrig säga aldrig men jag känner mig klar med att vara gravid.

Det är så skönt att kunna dricka vatten igen utan att behöva hålla sig nära en toalett. Att kunna gå och stå utan att det gör ont, att känna att jag kan träna upp kroppen istället för att den bara klarar mindre och mindre belastning. Men framförallt att slippa fundera på när jag kände bäbisen inne i magen senast, att slippa den där isande känslan innan jag får den där underbara sparken – livstecknet.

Och nu är hon 2 veckor. Jag trodde kaoset skulle bryta loss men än så länge är det snarare tvärtom. Än så länge så är det mindre kaos nu än när jag var gravid. Saga verkar vara en nöjd liten människa. Äter, sover och bajsar. Skriker inte ofta, nästan bara när hon får för mycket mat för snabbt och får lite ont i magen.

Att både jag och M är hemma är nog ett av de bästa beslut vi tagit. Oliver behöver framförallt det. Behöver en famn att krypa upp hos när lillasyster snor för mycket uppmärksamhet. Det är mycket utåtagerande från honom i form av att kasta saker, bita mamma eller pappa och skrika. Får hela tiden påminna mig själv om att se det från hans perspektiv för det är så lätt att bli frustrerad. Men när jag tänker efter beror frustrationen mest på att jag känner mig misslyckad som mamma. Har jag inte lyckats bättre än såhär?

Överlag så inser jag att det är nu det svåra börjar, det är nu jag och M ska lyckas uppfostra en (snart två) individer till bra människor. Visst har man påverkan på bäbisars utveckling också men det handlar mest om att hålla dem levande och nöjda. Om prestationsångesten har varit hög hittills, vad kommer i så fall att hända med den nu och framöver? Lägg på det allt man inte kan styra över. Hur lyckas egentligen någon med det superuppdraget? Hur gjorde mina föräldrar? Jag vet inte. Det viktigaste måste ändå vara att man älskar varandra.