Fem en fredag v. 7: Avkoppling

Fredag igen och dags för Fem en fredag. Kluriga frågor för mig denna vecka, känns som jag både är mer och mindre avkopplad än någonsin just nu..

  1. Hur kopplar du av på bästa sätt?
  2. Är du bra på att vara ledig?
  3. Vad gör dig stressad i en avkopplad miljö?
  4. Använder du dig någonsin av skärmfria tider?
  5. När kände du dig som mest avkopplad?

Hur kopplar du av på bästa sätt?

Finns inte mycket som får mig att känna mig så lugn, fri och stark på samma gång som en fjällvandring eller en tur på kalfjället med längdskidor under fötterna. Var dock länge sen nu.

Är du bra på att vara ledig?

Både ja och nej. Jag älskar ledighet men jag blir lätt rastlös när det inte händer något.

Vad gör dig stressad i en avkopplad miljö?

Brukar vara rätt bra på att koppla bort men om jag vet att jag ska tillbaka till något jag inte trivs med så kan jag bli stressad. Lite så var det med mitt förra jobb, stressen följde liksom med överallt.

Använder du dig någonsin av skärmfria tider?

Inte regelbundet, men de gånger det händer är det väldigt befriande. Att alla verkligen är närvarande. Hur intressanta inlägg man än kan läsa på sociala medier så kan det aldrig slå ett intressant samtal.

När kände du dig som mest avkopplad?

Det är lite mer komplicerat att åka till fjällen med två små barn och jag har en liten känsla att det inte skulle vara avkopplande på samma sätt som innan 🙂 just nu tar jag små stunder av avkoppling istället; att gå till frisören och känna noll ansvar, att ligga i soffan och slentriantitta på tv när barnen sover eller att yoga här hemma när tillfälle ges.

Annonser

Fem en fredag v. 6: Minnen

Så fint ämne denna vecka på fem en fredag.

  1. På vilket/vilka sätt ser du tillbaka på dina minnen? En av anledningarna till att jag skriver är för att kunna se tillbaka. Samla minnen tillsammans med fotografier.
  2. Vad är ett minne från när du var 10 år? Svårt att komma ihåg specifika minnen men jag har många fina minnen från de årliga fjällresorna vi gjorde när jag var liten. Så mysigt. Jag hoppas på att kunna skapa såna minnen med (och till) mina barn.
  3. Vilket minne värdesätter du mest? Att föda fram mina barn är det häftigaste jag gjort/varit med om. Men att få upp dem på mitt bröst för första gången, de upplevelserna är oslagbara. Med Oliver fick jag uppleva hur ovillkorlig kärlek kändes för första gången. Med Saga blev mitt liv komplett. Lika lycklig båda gångerna.
  4. Hur minns du din barndom? Min barndom har lärt mig det viktigaste jag vet: att kärlek är det som betyder mest. Det finns en del tunga minnen, men det jag ändå minns mest är alla stunder då vi var en familj med all kärlek som finns när man verkligen är en familj.
  5. Är du glömsk av dig? Beror lite på vad det handlar om. Viktiga saker glömmer jag sällan. Kanske för att jag skriver ner såna saker på alla möjliga ställen 🙂

Fem en fredag v. 5: Aldrig säga aldrig

Älskar fortfarande listor så nu när båda barnen somnat och jag ligger som en korv i soffan och njuter av lugnet tänkte jag passa på med fem en fredag igen.

  1. Vad är något du aldrig vill uppleva? Den här frågan vågar jag inte ens besvara för så mycket mer skrämmande har döden blivit sen jag blev förälder.
  2. Vilken är en plats du tror du aldrig kommer besöka? Så många platser som kvalificerar sig som svar. Dels för att jag försöker låta bli att flyga och delvis för ointresse. Däremot finns det många platser i Sverige jag gärna vill besöka, men det är ju ett svar på någon annan fråga.
  3. Vad är något som aldrig funnits i ditt liv? Det finns vissa som verkligen brinner för sina jobb, som lever för det. För mig har den känslan aldrig funnits och det är en av anledningarna till att jag aldrig skulle kunna fortsätta forska.
  4. Vad är något du aldrig har sagt? Jag har aldrig någonsin ångrat ett uttalat förlåt – därför har jag inte heller sagt att jag ”tar tillbaka” förlåtet. Ibland är de orimligt svåra att kläcka ur sig, men alltid lika behövliga.
  5. Finns det något du aldrig kommer säga aldrig till? Gott sällskap. Jag får sån energi av att umgås med härliga människor.

Kärlek och sunt förnuft är inte ”bara”, men det är viktigt

Jämförelsesjukan, den har blivit något annat – något mer – sen jag blev mamma. Jag kom ihåg att jag inte förstod vad grejen var när jag som gravid med Oliver fick tips om att inte lyssna på alla råd om föräldraskap som alla sa att jag skulle få. Varför inte? Tänkte jag. Jag vet ju praktiskt taget inget om att vara mamma så varför ska jag inte lyssna när jag får råd?

Och det är väl det som är problemet. Det går inte att inte lyssna. För jag har ju faktiskt inte gjort det här innan och jag behöver faktiskt de där råden. Jag har aldrig varit någon som bara kan höfta och tänka att det löser sig. Så varför skulle jag kunna göra det nu när det handlar om det viktigaste i mitt liv? Så jag spetsar öronen när folk pratar om hur de löser diverse problem. Jag betraktar hur andra gör i kniviga situationer eller bara i vanliga situationer för att få något hum om vad som egentligen är vanligt. Jag läser böcker, artiklar, bloggar, facebookinlägg, spanar in Instagram. Jag googlar. Jag är som en svamp.

Rätt ofta blir det information overload. Det är rätt ofta då det också blir onyanserat. Sådär så att det nästan inte spelar någon roll vad jag gör för det är ändå fel.

På 1177 avslutas en lång lista på hur ett normalt barns utveckling ser ut med: ”Barn utvecklas olika. Kontakta BVC om du behöver stöd eller har frågor om ditt barns utveckling.”. I preglife-appen står: ”Det är viktigt att komma ihåg att barn utvecklas i olika takt. Du behöver därför inte oroa dig om ditt barn inte går igenom exakt samma utveckling som vi beskriver.”. Jag förstår det, men hur ska jag veta om det avvikande beror på det eller om det beror på att jag inte har följt alla av (vad som känns som minst tusen) råd (eller är det direktiv?) ni skrev om innan ni skrev den där meningen?

Varför allt det här är jobbigt: För att jag vet att jag kan göra det bättre. Trots att jag lovat mig själv att alltid göra det bästa. Ändå vet jag att jag plockar fram telefonen ibland istället för att bygga ett torn av duplo. Ibland sätter jag på freaking Daniel Tiger på tvn för att få lite lugn och ro och för att tiden går orimligt långsamt.

Rätt så ofta gör jag också mitt bästa. Men det är inte de stunderna som fastnar i mitt samvete.

Kanske ännu oftare vet jag inte om jag gör på det sättet man ska göra. Och helt ärligt vet jag inte om någon faktiskt vet om det ens finns ett sånt sätt.

Så tillbaka till gravida mig med Oliver. Hon som tänkte (när hon fick varningarna om att inte drunkna i för många råd) att det bara handlar om att låta det sunda förnuftet och kärleken styra. Hon hade ju uppenbarligen ingen aning när hon tänkte att något någonsin igen innefattar ett ”bara”, men det behöver ju inte betyda att hon hade fel.

I denna informationstid vi lever i kan nog ett sunt förnuft och en massa kärlek räcka längre än man tror. Ge lite perspektiv. Få en att acceptera det som är, det som inte är och det som kan bli.

Kräksjuka

Första kräksjukan för mig sen vi fick barn. Fy, alltså så vidrigt. Hatar att kräka, men att kräka och samtidigt ha småbarn… M har dragit hela lasset idag för så fort jag rört mig, om så bara lilltån, har det varit kört.

Önskat ännu mer att mina föräldrar var närmre. Hur överlever man sånt här om hela familjen kräker samtidigt? Tackar högre makter att det bara var jag som var dålig under dagen.

Antar att man frågar sig den frågan även när allt är över. Fokuserar på just det nu, att det kommer vara över snart.

Trött och otillräcklig

I två dagar har Oliver varit hemma från förskolan då det går magsjuka där. Och det är tufft. Tufft att vara hemma med två småbarn ensam. Good enough flög ut genom dörren efter bara någon timme och jag är nu bara så hopplöst otillräcklig. Jag läser inlägg på Instagram om perfekt syskonkärlek och jag vill bara spy (ja, alltså inte på riktigt då för det finns ju en anledning till att Oliver inte är på förskolan och det är att magsjuka råkar vara bland det värsta jag vet).

Det har inte varit så mycket syskonkärlek här hemma kan jag tala om för er. Och jag blir så ledsen och känner mig så maktlös när Oliver är hårdhänt mot Saga. Det är ju inte hans fel. Det är mitt. Men jag vet liksom inte vad som blivit fel. Det är ju såklart jobbigt att få konkurrens av en lillasyster men jag vet inte. Alla andra verkar ju klara det så bra.

Så idag grät jag för att jag kände mig som världens sämsta mamma. Imorgon är det vi tre igen. Och jag är så trött. Har så dåligt samvete för att jag inte ser fram emot det som alla andra mammor i mitt flöde verkar göra. Som mammor ska göra.

Någonstans vet jag att jag behöver tanka energi för att bli den bästa mamman för mina små älsklingar. Behöver vara min egen för ett tag. Jag och M skulle också behöva få vara våra egna ett tag tillsammans, som ett par. Det är inte riktigt möjligt just nu, men det är i alla fall helg snart. Kanske hittar vi lite tid tillsammans en kväll när barnen sover och vi inte behöver jobba/plugga?

En harmonisk, trött föräldraledig mamma (som i alla fall är good enough)

Två veckor in i min föräldraledighet och jag känner mig rätt så harmonisk. Om än en väldigt trött harmonisk människa. Saga sover dåligt på nätterna och jag håller mig fast i alla livlinor jag kan hitta: en utvecklingsfas (finns de på riktigt eller är det ett påhitt för att trötta föräldrar ska orka stå ut?), tandsprickning, magont. Men som sagt på något sätt ändå harmonisk, i alla fall så här på kvällarna när jag glömt bort (förträngt) hur jobbigt det är att vakna mitt i natten när man bara vill sova.

Dagarna går i ett. Frukost, lämning, lunch, egentid när Saga sover, hämtning, handling, fixa mat, äta, röja/leka, nattning, plugg. En del dagar blir det träning också och idag träff med föräldragruppen. Det kanske låter hektiskt men jag känner att jag ändå har börjat året mer förlåtande mot mig själv. Mitt mantra just nu är ”good enough” och även om det känns lite som att jag fuskar så känns det på något sätt också rätt. Som att jag behöver ha det förhållningssättet den här våren. Inte för att överleva, för det hade jag nog också gjort med alla krav på mig själv, utan för att testa och få lära känna en annan sida av mig själv.

Det kanske också låter som rätt tråkiga dagar och så kanske det även kan kännas ibland. Men dagarna består också av: Härliga promenader till och från förskolan med alltid lika intressanta ”samtal” med Oliver. Stunder hemma med Saga för mig själv då jag bara kan känna lugnet. Egentid med yoga, Netflix, promenad, löpning, en bok eller vad jag nu vill hitta på under lunchvilan (det stämmer, jag varken städar, tvättar eller viker tvätt..). Och stunder när jag få bevittna syskonkärlek, de blir faktiskt fler och fler.

Och även fast jag inte skulle vilja vara föräldraledig resten av livet så trivs jag väldigt bra.