Lucka 23: Aktiva beslut jag tar varje dag

Idag hade jag min sista dag på praktiken och efter en hel termin som lärarpraktikant har jag fått en ny bild av, och definitivt mer respekt för, läraryrket.

Är det något jag har tagit för givet under min skolgång så är det mina lärare – tråkigt nog. Jag har liksom aldrig riktigt fattat hur mycket tid och omsorg de har lagt ner på att få mig och mina kompisar att lära oss, inte bara för att klara skolan, utan för livet. Jag har definitivt inte reflekterat över komplexiteten i läraryrket, förmågan att kunna ta beslut i stunden för att anpassa klassrumssituationen efter verkligheten.

Det är också något jag har fått jobba på; förmågan att kunna ta aktiva beslut som uppkommer i stunden och som är svåra att förutse, speciellt som ny lärare. Det är nog nyttigt för en sån som mig som i vanliga fall tenderar att behöva lista upp för- och nackdelar innan jag känner mig redo att ta beslut. Det är dock extra läskigt eftersom besluten påverkar så många fler än bara mig.

Nu väntar en vår hemma med Saga och en massa i-studen-beslut av annan typ. Så tacksam över mitt liv ❤

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Annonser

Lucka 22: Vänner jag valt att ha kvar i mitt liv

Vänskapsrelationer är och har alltid varit viktiga för mig. Jag är lite allt eller inget när det kommer till vänskap. Antingen ytligt bekanta eller nära vänner. Inte så mycket där mellan.

De relationer som tagit slut har mestadels berott på avstånd men det finns också de som tagit slut när jag insett att vänskapen mest gick åt ena hållet.

De vänner som är kvar ger mig energi och jag känner mig trygg i vetskapen att de finns där. Jag behöver inte vara någon annan än mig själv hos dem och tillsammans kan vi nörda ner oss i brädspel, konstiga konversationer och andra mer eller mindre konstiga intressen.

Och min allra bästa vän och livskamrat, det är min man. Och för det är jag otroligt tacksam. När vi gifte oss gjorde vi det omgivna av en liten men tät skara människor som hade tagit sig över halva Sverige bara för vår skull. Tacksam var ordet.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 21: Ett val jag haft ångest för

Jag och min kropp har inte alltid varit vänner. Jag kommer ihåg toalettbesök där jag kallsvettandes försökte trycka in en tampong. Ju mer jag försökte desto svårare tycktes det bli. Så jag slutade försöka, tänkte att det var något fel på mig.

Vännerna började spänt prata om första gången: Var det som alla sa? Att första gången sällan var bra men när man väl fått det överstökat så låg vägen öppen mot något fantastiskt? Själv undrade jag om det överhuvudtaget skulle vara möjligt för mig att ha sex.

Vännerna hade sin första gång, sin andra, sin tredje… och så vidare tills det var en del av deras liv. Så som det ska vara. Jag försökte några gånger men man behöver ju inte vara ett geni för att lista ut hur det slutade när inte ens en tampong gick in.

Min ångest över detta, min förtryckta ångest (för detta pratade jag inte med någon om), gick så långt att jag till och med funderade på att bli riktigt full någon kväll på krogen och gå hem med någon kille, vem som helst så länge vi inte kände varandra, för att liksom öva upp min förmåga att ha sex. Jag visste ju inte vad som var fel men tänkte att jag nog bara var extremt trång.

Tack och lov utsatte jag aldrig mig själv för detta. Tack och lov träffade jag istället M. Jag hade dock enorm ångest inför valet att försöka ha sex. Vad skulle han tänka? Sex ska ju vara skönt, fantastiskt och allt sånt. Skulle det ens gå?

Så här i efterhand hade jag önskat att jag på något sätt fått hjälp tidigare med vad som visade sig vara vaginism. Att jag skulle ha vågat söka hälp tidigare. Att jag skulle ha vetat vart jag skulle vända mig med mina problem. Istället hittade hjälpen mig mitt under en annan livskris.

Det blev bra tillslut. Även om sex fortfarande bär med sig något ångestladdat efter år av rädsla inför det och efter efterföljande år av smärtsamt ägglossningssex. Jag hoppas nu att sex som det borde vara ska få sin revansch.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 20: När jag väljer frukost

Jag älskar frukost. Andra må föredra en fin middag men om jag får välja blir det en mysig frukost med familjen alla dagar i veckan framför en middag.

Och frukostens frukost är för mig julaftonsfrukosten. Finns det något mysigare än att samlas hela familjen runt ett bord i pyjamas med årets mysigaste dag framför sig? På radion spelas den där jullåten man hört femtioelva gånger och tillsammans med mammas risgrynsgröt är det omöjligt att inte känna det där julpirret i magen som ibland känns som den sista magin man har kvar från barndomen.

Julen var verkligen magisk som liten. Redan då var det människorna som var viktigast. Mormor och morfar, farmor och farfar. De var liksom julen. Jag saknar de lite extra den här tiden på året. Men livet är ju så att det går vidare. Julen har fått en ny mening nu, en ny magi. Nya magar att pirra i.

Och på alla sätt är den största magin den jag får uppleva genom era ögon.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 19: En resa jag ångrar att jag inte gjorde

Resa har nog för mig alltid varit att få chans att verkligen spendera tid med de människor jag tycker om. De viktigaste resorna när jag var liten är utan tvekan de årliga skidresorna till fjällen. Extra roliga var de när kusinerna var med.

Innan jag blev mamma tänker jag på resorna med vännerna och resorna jag gjorde med M. För mig har nog själva resmålet aldrig varit det viktigaste. Det är något speciellt att få komma bort från vardagen och bara känna att man har all tid i världen att prata, skratta, bråka litegrann, bli sams, mysa och bara få vara tillsammans med de människor som betyder mest.

Jag vet att många ångrar att de inte reste mer innan studier, jobb eller barn. Att de inte tog tillfället i akt att få resa till andra platser och kulturer när livet var lite mindre utstakat. Och jag vet att jag kanske borde vara mer intresserad av själva resmålet och människorna som kallar det för sitt hem. Men faktum är att jag egentligen inte ångrar ogjorda resor, inte så länge jag har förmånen att ha personer i mitt liv som kan tänka sig att fly vardagen tillsammans med mig.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 18: När jag valde att börja blogga

Jag har alltid sagt det bäst med det skrivande ordet. Eller kanske mer rättvist; jag har aldrig varit särskilt bra på att säga det med det talande ordet. Inte när det kommer till känslor, varken mina eller andras.

Att skriva har för mig varit att hantera alla outtalade känslor. Därför har jag så gott som alltid skrivit dagbok. Men många känslor delas ju med andra och kan liksom inte hanteras fullt ut ensam. Lite så var det när jag och M förlorade vår lilla en-millimetare. Jag insåg ganska snart att vi hanterade våra känslor på olika sätt trots att vi var med om det tillsammans. Jag grät och började tidigt fundera ivf, donation och adoption. M tänkte mer i banorna ”det löser sig”. Men det är ensamt att gråta själv när man inte vågar dela sina känslor. När man inte vet hur man ska börja, eller ännu mindre fortsätta, att dela med sig utan att allt försvinner i ett enda gråthulkande.

Så när inte dagboken räckte längre (för den får ingen läsa, inte ens M), så skapade jag en blogg till mig och M. Familjen Ö:s blogg, ett ställe där vi kunde dela våra känslor bakom tårarna. ”Familjen” för att befästa att jag och M var en familj trots att vi bara var två, men också ”familjen” för att beskriva en längtan om att bli fler.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 17: När jag valde bort en relation

Det är sällan jag aktivt väljer bort relationer. Jag är tyvärr desto bättre på att passivt välja bort dem.

Det bor fortfarande en 12-årig flicka i mig som som är livrädd över att vara för mycket för någon. Vara ivägen. Vara den där obekväma personen som inte vet att hon egentligen inte är välkommen.

Det här gör mig fruktansvärt dålig på nya relationer och det har nog hänt mer än en gång att jag i min ansträngning att inte vara för på helt enkelt valt bort relationen. Innan den ens hade en chans att bli något. Det är ytterst paradoxalt för jag mår som allra bäst runt människor jag har en (bra) relation till.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.