Att våga tro

Jag har alltid varit en pessimist, eller som jag själv skulle uttrycka det ”lite av en realist”. Så därför har jag också alltid haft lättare att fantisera ihop ett värsta scenario än att tillåta mig själv att tro på ett bästa. Men häromdagen när jag låg och slappnade av på en yogamatta och hörde barnskratt i bakgrunden så bara visste jag att sådana skratt kommer tillhöra mitt liv i framtiden. Det fick mig att slappna av mer än jag någonsin slappnat av på den där mattan och även fast jag kanske inte längre är lika tvärsäker som jag var då så kan jag inte låta bli att le och bli varm i hela mig när jag tänker tillbaka på hur den känslan kändes.

Det är så lätt att plåga sig själv med oro över att aldrig nå fram, så mycket svårare att våga tro på att det kommer att gå. Känslan av att livet skulle skratta en rakt upp i ansiktet – vem tror du att du är som kan gå runt och tro på något som ingen kan garantera? Men sanningen är väl den att ingen skulle skratta om jag aldrig når fram och jag skulle göra precis lika mycket ont som om jag inte trott alls. Så jag tror, oftast lite försiktigt som om jag är rädd för att något ska gå sönder, men ibland så starkt så det känns som om inget kan stoppa mig.

Och när allt kommer omkring så är ju framtiden trots allt min att forma.

Annonser

Tvivel

För en som har gått i skolan i typ 20 år så är jag förvånansvärt dålig på att tänka rationella tankar på senaste tiden. Jag har tolkat det ena tecknet efter det andra och trots att jag VET att jag inte kan göra mig själv gravid genom att inbilla mig alla möjliga symptom (där till och med bristen på symptom har varit ett symptom gott nog för mig) så är det precis det jag gör varenda jävla månad. Dessutom har jag även börjat diagnostiserat mig själv (såklart med hjälp av google) för eventuella fel hos min kropp som ligger bakom denna numera ett års kamp för att bli gravid. Och märk väl att i mitt undermedvetna så är det hos mig felet ligger och så har det varit sen ungefär 3:e misslyckade försöket. Från början visste jag inte så mycket om hur det faktiskt gick till på detaljnivå utan då var det mest bara lösa tankar som överröstades nästan helt av andra tankar om att det snart skulle fungera, att jag INTE var en av de som skulle få svårt att bli gravid. Sen kom x:et och efter det for tankarna åt alla möjliga håll. Endometrios kanske? Bara jävligt risiga äggledare (som nu bara var en)? Kanske var jag aldrig menad att få bli mamma, är det inte så att jag alltid har vetat om det? Och sen kom hoppet tillbaka, kanske var det bra att äggledaren var borta, kanske hade den varit problemet hela tiden, kanske hade alla de där som sa att de kände nån som kände nån som fullkomligt bara hade sprutat ur sig barn efter missfall/utomkvedes rätt. Men när månaderna gick utan plus började nya tankar formas. Kanske är min livmoderslemhinna för dålig, kanske kan det aldrig fästa något och det var därför det enda plusset jag kanske får uppleva kom för att den hade hittat någon annanstans att fästa? Och kanske är någon av de här teorierna rätt, men borde inte jag veta att det bara är dumt att hålla på så här. När sprang egentligen min förstånd ut genom dörren och ersattes av denna varelse som inte kan låta bli att leta fel hos sig själv hela tiden? Det är nog dags att överlåta diagnostiserandet till någon som faktiskt vet vad de pratar om. Fram tills dess tänkte jag försöka njuta av sommaren, att jag blivit moster, att jag snart ska gifta mig och att jag är frisk.

Kommer det någonsin bli vår tur?

Det blev inte världens bästa julklapp, det blev mens istället. 4 dagar för tidigt. Lika bra att varna er för en negativ text, jag brukar ändå vilja avsluta texter med något positivt, men jag vet inte om jag har ork till det just nu. Vi får se.

För det känns ju så hopplöst, som om det aldrig kommer att gå. Som att det där pluset innan jul är det enda plus vi någonsin kommer att få se. Känns som att tiden springer iväg och att en paus i försöken inte hinns med. Trots att det är ett bröllop inplanerat som borde ge positiv energi men som äts upp av graviditesförsök som misslyckas. Gång på gång. Och det är jobbigt att behöva bryta ihop en gång i månaden. Nu när den kom så tidigt denna månad ser det ut som att vi missar ägglossningen i maj dessutom när jag är i Finland. Och om vi nu ska ta paus efter det så blir det inget mer försök förrän i augusti typ. Det betyder att vi ha en enda enstaka gång till på oss. Och hur slappnar man av då? Jag vet inte. Jag vet bara att jag längtar som jag aldrig har gjort förut och är så jävla rädd att jag aldrig kommer få sluta att längta. Snälla, snälla, låt det vara vår tur nästa gång. Snälla.