Lucka 16: Valet jag aldrig haft

Mina barn.

Aldrig har jag haft så lite kontroll över min livssituation som under min och M:s resa mot våra barn. Och jag insåg rätt tidigt att det inte var en självklarhet att jag skulle få bli mamma. Vi må ha tagit valet, mer än en gång, att kämpa för att få bli föräldrar men i slutändan var det livet som bestämde hur det skulle bli. Som så många andra gånger.

När jag tittar tillbaka på vår resa är det framförallt vissa händelser som sticker ut.

Det positiva graviditetstestet den där decemberdagen för fyra år sedan. Hur lycklig jag fick vara i någon vecka, hur världen blev något mer än vad den varit.

Jag vill bara sjunga ut min glädje för allt får inte plats där inne. Sjunga tills jag svävar av lycka.

Att berätta, på självaste julafton, för M att jag nog håller på att blöda ut det finaste vi någonsin gjort tillsammans.

Att efter veckor av blödningar få veta om att jag ändå är gravid, fast på fel ställe. Om att behöva operera bort sitt mirakel tillsammans med en del av själva fortplantningsmekanismen. Om en rädsla som bara nästan är större än längtan. Och att falla och stoppa fallet när fram är den enda vägen.

Jag är så jävla rädd att jag inte ska sluta att falla. Det är som om det inte finns en botten på mina känslor längre. Och jag skriver för att jag inte ska drunkna, försvinna i alla känslor. Hur ska jag kunna börja klättra uppåt igen när jag inte vet hur jag ska sluta falla?

Ungefär ett år senare, i februari 2016, skrev jag, helt ovetandes om att det hade börjat växa ett nytt liv inuti mig, följande:

Jag vet hur lätt det kan vara att stänga av och pausa livet med motiveringen att det bara är för ett litet tag även fast jag inte vet hur lång tid det gäller egentligen. Och jag vet hur svårt det kan vara att starta upp livet igen, att börja leva, trots att det inte blivit något barn eller ens antydan till graviditet, för allt känns så blekt i jämförelse med hur livet hade kunnat varit om du inte hade stått i vägen kära barnlöshet.

Att sedan bära mina barn är något av det finaste jag gjort men absolut också något av det mest skrämmande. De där besöken på gynakuten, blödandes och helt säker på att det tog slut där och då igen. Ibland är man verkligen extra liten inför livet.

Det är som att all smärta har krävt så mycket rum i mitt hjärta att det har vuxit och att all den plats som
nu fylls upp av jobbiga känslor och sorg kommer att fyllas av kärlek till dig, älskade barn, när du väl kommer till oss.

Och så blev det. Hjärtat har sen dess vuxit, fyllts på och svämmat över med mer kärlek än jag någonsin trodde var möjligt.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Annonser

Välkommen 2016!

Det är dags att ta farväl av 2015.

Året började i min älsklings famn, med blod men ändå hopp om ett nytt år med nya möjligheter.

”2015 är året jag lämnar alla livlinor bakom mig och tillåter mig själv att älska gränslöst. Jag tror att detta kan bli året då jag lär mig älska och låta älskas.” Så gick mina tankar om ett år som ännu inte varit.

Nu när jag står här, i slutet av 2015, kan jag konstatera att trots att det på många sätt faktiskt har varit ett riktigt skitår så har jag ändå lärt mig så mycket om just kärlek – att ge men också att våga ta emot den. Till ett högt, men kanske i det stora hela, nödvändigt pris.

Januari, av dig kommer jag bara ihåg en enda sak. Jag kommer ihåg att jag, mitt i sörjandet och försöket till återhämtandet från det jag trodde var ett missfall, fick veta att jag fortfarande var gravid. Men på fel ställe. Jag kommer ihåg att de sa att de var tvungna att ta bort dig direkt, samma eftermiddag som jag fick reda på att du fortfarande var kvar. Jag kommer ihåg att jag var rädd. Jag kommer ihåg att jag vaknade i en sjukhussäng, helt tom och med en äggledare mindre. Läkaren sa att jag fortfarande kunde bli gravid, men just där och då ville jag aldrig mer bli gravid och behöva genomgå allt igen. Jag var faktiskt helt övertygad om att jag aldrig skulle bli gravid igen. Problemet var bara att längtan efter barn var precis lika stor som innan. Det blev en ekvation som inte gick ihop.

Sen kom du februari och jag försökte bara att överleva. Och på något sätt så hittade jag upp till ytan; för är det något jag har upptäckt det här året så är det att jag verkligen vill leva, hur ont det än gör.

Lagom till att våren hälsade på så var försöken igång igen, tillsammans med ett nyvunnet hopp. Jag märkte inte ens att jag höll andan, så mycket hoppades jag att denna väntan och längtan skulle gå in i en ny fas. Mensen fortsatte envist att komma och jag föll hårt varje gång. Jobbet blev lidande, livet stod på paus och jag bara hoppades.

Jag fyllde 30 och fick mens i födelsedagspresent.

Sommaren kom, jag och M åkte upp till fjällen för att vandra Kungsleden. En vecka bara för oss, inga påklistrade leenden, inga smarta telefoner att fly till. Bara han och jag. Och det behövde vi. För det är jobbigt att hålla andan och hoppas att livet snart ska få fortsätta.

I juli kom min systerdotter och en månad senare fick jag och M träffa henne. Jag hade drömt om att få hålla henne och att vi skulle få ett alldeles unikt band tillsammans. Förstod inte att en 1-månaders varelse mest sover, äter och söker trygghet hos sin mamma och pappa. Jag var varken eller.

I augusti blev vi ett av de där ofrivilligt barnlösa paren, en remiss till utredning skickades in. Kanske borde denna milstolpe vara ännu ett nederlag men faktum var att jag äntligen kunde andas ut. För med den ”diagnosen” insåg jag att om jag ville att livet skulle handla om mer än att överleva så var jag tvungen att andas. Även om det betydde att acceptera att det är svårt för oss att få barn. Det kanske låter dumt att jag inte hade accepterat det innan, för det kom ju inte direkt som någon överraskning efter ett år av försök. Men för mig betydde den acceptansen att jag accepterade ett helt nytt liv, ett liv där jag inte själv kan bestämma om och när jag blir gravid, men också ett liv där jag bestämt mig för att leva med kampen om att kunna bli mamma en dag.

Vi tog blodprov och lämnade spermaprov. Jag funderade på hur resultatet skulle påverka mig, skulle jag klara av att vara anledningen till att M inte fått, eller kanske inte kan få, sin högsta önskan uppfylld? Ja, jag tänkte faktiskt så. Nu kan jag inse hur nästan kränkande de tankarna är mot vår kärlek. Jag vet ju att hans högsta önskan, precis som min, är att få ett barn tillsammans. Ett barn som är resultatet av vår kärlek och vår kamp, om barnet sedan började från mitt ägg och hans spermie, i ett provrör eller inte, eller ens kommer från min livmoder spelar mindre roll.

Hösten kom och vi fick veta att IVF var planen för oss. Det kändes bra att ha en plan. Den 18 november skickade remissen in.

Det blev december och jul. Det var dags att träffa min systerdotter igen och jag var rädd. Rädd för min sorg. Men hos henne utvecklades den till något annat, det var som hon hällde ner kärlek mitt i all min sorg – jag visste inte att de kunde existera tillsammans. Jag kommer aldrig att glömma när min syster räckte över henne till mig för första gången, när jag blev inbjuden att vara en del av hennes liv. När hon skrattade och när hon såg på mig med de där stora och ärliga ögonen.

Och så kom julen, jag skulle ha mens men den kom inte och jag inledde julafton med ett ”inte gravid” på en kissticka. Mensen fortsatte att lysa med sin frånvaro och som något slags elakt, ironiskt skämt så kissade jag på en sticka igen för att avsluta 2015 i samma anda som resten av året – INTE GRAVID.

Så ja, det har i mångt och mycket varit ett jävla skitår, men det har också lärt mig så otroligt mycket. Och trots att jag och M har varit ett par i snart 10 år så är det först i år som jag har lärt mig att att vi verkligen är ett vi. Så jag säger hej då 2015 och välkommen 2016! Vad du än för med dig så kommer det bli ett händelserikt år. Ett år då vi ska gifta oss, då jag på något sätt ska bli klar med mitt nuvarande jobb och framförallt ett år då vi fortsätter att kämpa mot vår högsta önskan – mot dig. Och du ska veta att mamma och pappa väntar på dig, och välkomnar dig mer än något annat.

Jag visste ingenting

Det har snart gått ett år nu. Ett år sedan jag kissade på en sticka och blev världens lyckligaste människa.

Läser dagboksinlägg från förra hösten.

Jag visste ingenting.

Kommer ihåg att jag sa till M när vi började försöka att om det inte går på vanlig väg så vill jag inte genomgå en massa medicinskt för att lyckas, då kan vi lika bra adoptera. Ha! Just det ja! Som sagt, jag visste ingenting. Jag var en av alla de där som inte förstår hur det är när det inte går, månad efter månad som blir till år. Jag visste inte att det skulle göra så förbannat ont. Så till alla er som är rädda att såra mig genom att säga något klumpigt för att ni inte förstår, ni behöver inte vara rädda, jag förstod inte heller någonting.

Så mycket som kan förändras på ett år. Idag hade jag kunnat vara mamma till en liten knodd på ca 4 månader. Det blev inte så. Såna tankar gör ont. Men såna tankar är också svindlande när jag inser att ett år är lika lång tid framåt som bakåt.

De små segrarna

I 7 veckor och 3 dagar har vi väntat på svar från cellprovet för att få skicka in remissen till ivf. Idag låg det två brev i lådan från Region Skåne. Det är konstigt hur många tankar som hinner tänkas på sekunderna det tar att gå upp för 2 trappor. Såhär gick mina tankar.

Två brev, varför är det två brev?! Det måste betyda att jag har cancer och det andra brevet är en kallelse till var man nu går om man har cancer. Då blir det ingen ivf, och nej, inget barn alls, för då går det inte ens att adoptera. Ska jag skita i att öppna breven? Då kanske det aldrig har hänt?

Som så ofta nu för tiden så gick tankarna direkt till barnlösheten, cancer verkar för mig nu vara lika med inga barn. Första tanken är inte längre ”shit, jag kommer att dö”.

Hursomhelst så skakade hela jag när jag väl kommit innanför dörren. Jag öppnade såklart breven trots katastoftankarna och i det ena så stod det så väldans odramatiskt helt enkelt bara: ”Ditt cellprov från livmoderhalsen var normalt”

Det andra var en remissbekräftelse, så senast 3 månader från den 18 november ska vi bli kallade till RMC.

Jag skakar fortfarande, så lättad och så glad över att vara ytterligare ett steg närmare. Det är nog många steg kvar att gå, men jag tar ett i taget och försöker att komma ihåg att även resan har sitt eget värde.

De ensammas klubb

De vanligaste samtalsämnena runt lunchbordet på mitt jobb handlar om barn. Det är inte så konstigt alls, jag kan till och med tycka det är mysigt att sitta och lyssna på deras vardagshistorier så länge jag inte behöver säga något. För jag har ingenting att säga. Ibland så skulle jag vilja klaga över att jag inte heller fick någon sömn inatt för det var så tyst och absolut ingen skrek efter min uppmärksamhet eller behövde mig alls. Och ibland skulle jag vilja klaga över all överflöd av egentid jag har, för ibland blir jag så urbota less på att umgås med mig själv och min längtan efter någon som slukar upp min egentid. Ibland nämner de sin oro över det dyrbaraste de har och jag kan inte låta bli att tänka på min oro över att aldrig komma dit. Och precis som de runt lunchbordet så är jag inte ute efter att folk ska tycka synd om mig, jag vill bara att någon ska säga ”Ja, jag har inte heller sovit något inatt!” Och så formas det där bandet, vi förstår varandra, vi är med i samma klubb och vi är INTE ENSAMMA.

Men jag fortsätter att sitta tyst och betrakta deras gemenskap, kanske är det någon annan som också gör det. Men vi förblir tysta, vi bildar ingen klubb och vi är ensamma.

Sluta aldrig att hoppas

Det där med att hoppas. I början kastade jag mig in i hoppets förgyllda värld. Ett knip i magen, yey jag är gravid! Ett sus av illamående som säkert varade i mer än en sekund, kanske till och med lite yrsel. Trötthet, för kall, för varm, huvudvärk, bara måste kissa, hungrig, inte hungrig. Känner ingenting alls – yey, måste också betyda att jag är gravid.

Och visst var det spännande från början, allt var så magiskt, det fanns så många möjligheter och allt som behövde göras var att ligga med varandra på rätt tidpunkt i månaden och vårt liv skulle förändras för alltid. Så häpnadsväckande och fantastiskt.

Sen gick månaderna och varje gång hoppet ville komma fram så var det det där andra som trängde sig framför. Inte hoppas E, du inbillar dig ändå bara en massa saker och du blir inte mer gravid för det. Du kan lika gärna låta bli att hoppas så slipper du få upp förväntningarna. Du behöver inte hoppas för att lyckas bli gravid.

Och vet du vad, du har helt rätt, att hoppas gör varken till eller från när det kommer till att ett ägg ska befruktas och fastna på rätt ställe och vilja sitta kvar och växa och allt det där. MEN. Och här kommer det stora men:et som jag efter ytterligare månader av försök har insett.

Jag behöver hoppas för att inte döda allt det fina med mitt liv just nu.

För även om jag nu har insett att det är okej att tänka på och göra saker som inte har med barngörande så har jag ändå insett att längtan och förväntan ändå har en central roll i mitt liv nu. Och om den delen bara får lov att vara svart, svart och svart, hur ska jag då orka sätta färg på helheten?

Så nu hoppas jag igen. Kanske på ett annorlunda sätt. På ett försiktigare och långsiktigare, men på något sätt ändå starkare, sätt. För att inte gå miste om det fantastiska och för att ibland få känna den där svindlande känslan av något som är större än en själv.

Hur mycket kärlek jag ger eller när mitt liv börjar kan inga normer bestämma

”Det är nu livet börjar” eller ”Kärleken till ett barn är större än allt annat”, hur ofta har jag inte hört det? Med det där efterföljande hugget där inne; vad säger det om mitt liv? Om min kärlek? Men nej, jag anser att mitt liv pågår även just nu – att det har sitt eget värde. Att det har sina olika faser och att de faserna ser olika ut hos oss alla och att vi alla har ett ansvar att bestämma värdet i just våra liv.

Jag anser också att kärlek inte går att mäta och väga mot andra kärlekar. Jag skulle aldrig kunna säga att jag älskar M mer än mamma, eller att jag älskar mamma mer än mina syskon eller min pappa, eller tvärtom. Jag älskar de bara på olika sätt, på olika unika, vackra sätt. De där få dagarna som gravid fick jag möjligheten att känna början på en kärlek till sitt barn. En alldeles fantastisk känsla som lärde mig mycket om kärlek i allmänhet. En omätbar kärlek, en ojämförbar kärlek. Den har inte fått min kärlek till andra att verka mindre i sin kraft utan tvärtom.

Så jag ser det inte som att livet börjar först när man får barn eller att jag inte har känt på den största kärleken för att jag inte har barn. Jag tror att livet definieras hos var och en av oss och att alla kärlekar vi känner genom livet är unika på sitt eget vackra sätt.

”Att kasta sig in,
att släppa kontrollen,
att inte längre vara en åskådare

att leva

på riktigt

Du skulle lära mig det,
trots att vi aldrig fick lära känna varandra

Och jag grät,
jag grät för det gör ont när det är på riktigt,
och jag hade förlorat kontrollen från första ögonblicket med dig
och nu var du inte mer

Men ändå,
trots att jag nu vet priset av att släppa taget,
så är du det bästa som hänt mig

att älska gränslöst
-det lärde du mig-
att verkligen leva

Trots att du aldrig själv fick chansen”

– 9 januari 2015