Snälla ord bör sägas

Som vanligt är jag så mycket bättre på att tänka tankar i mitt huvud och då och då uttrycka de i ord än att faktiskt säga de högt. Så rädd för att bli avvisad antar jag. Tänk om jag skulle:

Säga till min kollega som jag delar rum med hur glad jag är att jag delar rum med just henne. Hur hon så ofta stärker mig när jag känner mig otillräcklig.

Säga till min mentorskollega hur mycket jag uppskattar henne vid min sida med sin fina människosyn. Som ger mig plats och mod att testa på nya saker och som står där tillsammans med mig trots att vi båda kanske är lite utanför vår bekvämlighetszon.

Säga till mina vänner hur jag mår och att jag med än gärna lyssnar länge på hur de mår. Berätta hur mycket de lyser upp mina helger och hur mycket jag uppskattar att de fortfarande vill spela spel med mig.

Säga till min man hur fantastiskt det är att få bo tillsammans med någon som tar mig precis som jag är, inklusive de mindre smickrande sidorna.

Annat är det med mina barn. Där kommer orden helt obehindrat, helt utan rädsla för hur de tas emot. Jag älskar er. Det är också de två bästa relationerna jag har i mitt liv. Och trots att det såklart är helt olika relationer det handlar om så tror jag att det är dags att våga lite mer även i mina andra relationer. Det är nog mest bara dumt att sitta inne på snälla ord av rädsla för att inte få de tillbaka.

Rädsla, gemenskap och magi

Så länge sen jag skrev. Vet inte riktigt varför, kan inte sätta fingret på det riktigt.

När jag pluggade i Köpenhamn och hade muntor var sjunde vecka var jag så stressad över muntorna att jag blev illamående så fort jag var på platser där det var olämpligt att kräkas. Tänk på tåget, i mitten av bänkraden i en föreläsningssal. Oron liksom letade sig ut i kroppen.

Lite så har det varit nu också, men jag vet bara inte riktigt vad som ligger och maler. Rädsla för att mitt underbara liv ska falla isär kanske. Rädsla för en osäker framtid? Jag vet inte.

Idag (och faktiskt för det mesta) så håller sig rädslan, den nästan ångestliknande rädslan, sig på avstånd. Idag var jag med min nya klass till Ven. Tillsammans med bland annat min nya medmentor. Så härlig dag. Sån härlig ö. Ett litet paradis mitt i allt det vanliga. Och ja, hade jag blivit rik helt plötsligt så hade jag nog kollat upp möjligheterna att bli Venbo.

Tack för ännu en magisk dag.

Semester (och vem är egentligen bra nog för alla?)

Semester. Och det här är ju en av de bästa sakerna med att vara lärare, att få ett avslut på ett läsår och känna att det kommer en nystart till hösten. Jag hoppas det i längden ska överväga känslan av att inte vara bra nog. Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske för att jag just inte är bra nog. Men bra nog för vem? Kan man vara bra nog för alla? Nej, kanske inte. Det kanske får räcka nångång.

Så i sommar ska jag bara försöka leva i nuet, känna det jag känner och finna ro i det. Fokusera på det jag är så innerligt tacksam över, ge energi till det. Ge energi åt de bra sidorna hos mig själv istället för att mata de sämre sidorna bara för att det alltid är de jag kritiskt granskar. Alla har ju sämre sidor, men att alltid lägga sitt fokus där hjälper knappast att vara den bästa versionen av sig själv. Nej, det börjar hos mig. Om jag inte kan vara tillräckligt bra ens inför mig själv så är väl känslan av otillräcklighet knappast förvånande.

Så hej semester, jag omsluter mig i dina armar. Jag ska andas, känna, älska och vara förlåtande. Och tacksam.

En skör vår

Länge sen sist nu. Jag har hunnit bli 38 år, så pass många att jag numer tappar räkningen och måste fundera en extra gång när någon frågar, hehe.

Apropå födelsedagar så är det idag 5 år sedan Saga kom. Och det finns så otroligt mycket att vara tacksam för. Att vara sårbar inför. För det är väl så jag kan sammanfatta den här våren. Som en skör, blygsam blomma som stundtals famlat runt i vinden. Men som samtidigt varit rotad, hämtat näring i tryggheten av min underbara familj.

Jag vet inte ens varför det har varit så skört. Men självförtroendet har vacklat, eller kanske är det bara att jag inte har blundat för mitt dåliga självförtroende utan stirrat det i vitögat. Det är en resa att varje dag låta mitt bästa vara bra nog för mig själv.

Nu ska jag ner och njuta av min nyblivna femåring och alla hennes fantastiska tankar, hennes energi och värme. När blev du så stor?

Reflektionsfrågor

1 och 2: Jag har hängt med på hennes januariyoga i några år nu, men förra året så fortsatte jag hela året och det har gett mig så mycket. Lärt mig så mycket och öppnat upp ett inre lugn. Det var självklart att jag skulle köra även nu, dessutom med temat ”center”. Jag hoppas öppna upp ännu mer inre insikter.

3. Det här är ju något jag har funderat på långt innan jag började yoga. Hur jag ska kunna sänka kraven och känna att jag räcker till. I och med yogan har jag blivit mer medveten om när jag prestationstänker. Träning har till exempel alltid varit prestation för mig. Det är väldigt befriande att det äntligen får handla om välmående. Och jag tror att en känsla av självtillräcklighet och sänkta ribbor kommer att ge mig en mer förlåtande syn på min omgivning och smitta av sig till mina närmaste.

4. Fokus ligger på välmående och en rikare värld runt omkring mig. Den rikare världen börjar inne hos mig.

5. Jag tror jag måste lära mig att släppa allvaret när det är som mest stressigt och bara skratta lite åt allt. Liksom dansa mig genom livet lite mer.

Fem frågor – center

1. Jag vill sluta göra saker bara för att kunna bocka av dem. Börjar göra saker som ger mervärde, där viljan kommer inifrån.

2. Ja, i alla fall på yogamattan. Utmaningen är att ta det vidare.

3. Jag påminner mig själv allt oftare att stå rakare och att min andetag alltid finnas där med mig. Svaret när världen runtom drar och kräver är inte alltid att borra ner huvudet och köra på i 110.

4. Första tanken när det går långsamt är fortfarande: borde det inte gå snabbare? Men varför, vi behöver långsamt också. Och när det är dags att släppa taget under träningen så släpper jag bit för bit det där tankesättet att allt måste gå snabbt för att vara tillräckligt bra.

5. Prestationsångest kommer nog alltid finnas där med mig, men jag har insett att den är min och därmed min att kontrollera.

Fem andra frågor

Att fundera på en vecka in i det nya året.

1. Jag har utöver att yogat varje dag försökt att ge mig själv ledighet utan dåligt samvete eller gnagande oro över morgondagen. Det har nästan gått tillsammans med händelser som åter gett mig perspektiv på vad som faktiskt är viktigast.

2. Inåt, jag vill gå djupare med yogan detta år.

3. Kärlek. Jag vill att fler stunder i mitt liv innehåller genuina, varma och kärleksfulla möten men andra och med mig själv.

4. Hänger väl samman med föregående svar, för att nå fram behöver det börja med en kärleksfull grund hos mig. Sen måste jag våga dela den med andra, liksom våga släppa kontrollen och acceptera deras beslut att ta emot eller inte.

5. Livet är tufft ibland och häromdagen insåg jag vilken styrka det är att kunna trösta och ge kärlek till mig själv. Hur ska jag annars någonsin våga flyga om jag inte vet att det alltid finns någon där som kan fånga mig?

Var är mänskligheten?

Det kändes minst sagt tungt att vakna upp igår. Jag liksom satt där i soffan i söndagskväll och konstaterade att det här är verkligheten. Så verklighetsfrånvänt.

Vi rusar med ögonen stängda rakt in i nästa katastrof. Var är handlingskraften som alla skröt med att de minsann hade mest av under pandemin? Var är viljan att göra gott för någon annan än sig själv och sitt eget parti? Var är det långsiktiga tänkandet?

”Please give me a redemption song
I need one real bad
No one seems to write them now
That John and Bob are dead
All I know is
We need one right now”

Jag tänker på min systers pojkvän, hur känns det för honom att inte bara de där politikerna i det där partiet inte vill ha honom här i Sverige, utan att också ca var 5e människa han möter på gatan delar det där partiets åsikter? Att så många tycker det är okej att skilja på folk baserat på var de råkar vara födda. Jag tänker på mina barn såklart. På deras framtid och hur lite de där politikerna verkar bry sig om den. Klimatet är ett skämt för dem, barnens tårar och rädsla något man kan håna som ”greta-tårar” och skolan inte mer än pengar på börsen. Fy fan.

”The darkness makes it hard to see the light
But the time is always right to do what’s right
If you only knew
I’m just as scared as you
You’re not the only one”

Världens ondska

Jag är inte redo för världens ondska. Intuitivt vill jag tro på vår vilja att göra gott. Men så händer det som inte kan förklaras och det sker någonslags kortslutning i min hjärna. För jag vill så gärna tro på att ondska inte finns. Onda handlingar, visst, men inte ondska. Och något går sönder lite i mig när jag inte längre får eller kan behålla den tron.

Och det är svårt att fortsätta tro när krig kryper närmare samtidigt som kollegor i grannstaden blir mördade på sin arbetsplats. Och även fast jag inte känner någon drabbad så gör det ont att tänka på liv som avslutas för tidigt och på alla som är kvar och som för alltid har förlorat någon nära.

Jag vill inte att det ska vara så här. Jag vill vara en person som tror att kärleken alltid vinner till slut. Men jag vet inte. Så jag stänger av lite. Åker hem till mina barn. Kramar om dem och tänker att här, här kommer kärleken alltid att vinna i alla fall.

Krig – en rubrik jag inte önskar någon

Jag vet inte vad jag ska känna. Krig i Europa? Eller har det varit det länge? Men det är ju som det är när det kommer till oss människor. Det blir verkligt först när det kommer tillräckligt nära för att kännas verkligt.

Jag känner sorg för de som fått sina liv omkullvälta. Jag känner lite dåligt samvete för alla de som fått sina liv omkullvälta på andra ställen i världen när vi i denna del av världen knappt lyfter på ögonbrynen för det händer för ofta och för långt bort. Jag känner uppgivenhet för att det finns människor med alldeles för mycket makt och girighet. Och jag känner rädsla, framför allt för mina barn och deras framtid.

Många av känslorna just nu känns nog starkare idag för att de är färska. Kanske bleknar de med tiden, kanske intensifieras de. Jag misstänker att det kommer ha att göra med hur nära allt kommer.

Det är ingen ljus tid för mänskligheten. Men det är nu vi ska komma ihåg att de flesta av oss faktiskt inte är maktgalna personer som drivs av osämja och girighet utan bara helt vanliga personer som drivs av kärlek till varandra.