Gynakuten

Sitter på gynakuten. Min blödning i fredags avtog och kom sen tillbaka i form av blodblandade flytningar nu i veckan. Och även om det inte ser precis likadant ut som när jag hade utomkvedes så far mina tankar dit. Då sökte jag inte vård förrän jag hade blött i tre veckor. Tänkte att jättemånga går genom missfall så varför ska jag ta upp en vårdplats för något min kropp klarar av själv. Min äggledare gick inte att rädda och nu skiter jag i om de tycker jag är löjlig som söker vård. Jag vill inte bli av med min kvarvarande äggledare för att jag väntade för länge.

Hoppet har ju såklart smugit sig tillbaka även om jag försöker vara realistisk. Jag vet att så mycket kan gå fel i början av graviditeten. Speciellt om man har haft blödningar. Ingen idé att spekulera, förhoppningsvis får jag lite svar idag.  Så får jag ta det därifrån.

Annonser

Nothing is ever easy

Varför kan inget få vara enkelt? Utan smärta och sorg?

Jag fick reda på att jag var gravid igen förra veckan. Allt kändes så underbart. Jag kände mig så normal. Så befriad från sorgen som jag kände som ofrivilligt barnlös.

Sen idag. 4 dagar innan avhandlingen ska tryckas så händer det. Blod. Tårar på jobbtoaletten igen. Jag ville bara åka hem. Krama om min son. Min älskade man. Ville bara kasta hela jävla avhandlingen i sjön, gräva ner mig någonstans och bara skita i jobbet. Istället satt jag kvar med tårarna brinnandes där bakom och blod på byxorna.

Fy fan.