Du är färgerna i mitt liv

Du tassade in till oss vid fem imorse. Jag följde dig tillbaka till sängen och när jag satt där bredvid dig minns jag tillbaka till då vi sågs för första gången för 2 år sen. Den dagen jag blev mamma. Din mamma. Tänk att jag fick bli mamma till just dig. Du är så genuin. Allt du är och gör är så ärligt. Samtidigt som du varje dag letar gränser och testar mitt tålamod så jag ibland inte vet var jag ska ta vägen så smälter mitt hjärta minst en gång varje dag, förstoras ett antal storlekar och rymmer så många fler färger.

I två år har du funnits i våra liv nu. Det är de två bästa åren i mitt liv. Hittills.

Annonser

Övermäktiga krav botas bäst med kärlek

Livet rusar på snabbt nu. Känns som att marginalerna nästan är obefintliga så när Oliver kräktes igår natt blev de genast mer kännbara. Hur ska jag klara mig med bara de fem sjukdagar jag får ha i höst för att inte praktiken ska förlängas? Hur ska jag hinna skriva ett exjobb innan januari? Bara att hinna med planering av lektioner är tajt. Och alla dessa krav ovanpå det. Som jag ställer på mig själv alltså. Som yrkesproffesionell, som student och inte minst som mamma.

Jag måste på allvar hitta något sätt att sänka ribban. Tillåta mig själv att vara bra nog som jag är. Lära mig att komma ihåg de bra prestationerna i alla fall lika mycket som de dåliga. Men det är svårt, svårt att vara något mer än mina prestationer, att bara få vara.. jag.

När kraven blir för många är det tur att det finns underbart Sagamys och underbara Oliverkramar. Det är verkligen spännande nu när det blir allt tydligare att de är två olika individer. Lika på en del sätt, olika på andra. Och att se dem tillsammans det är nästan mer än vad mitt hjärta klarar av. Som imorse när Oliver vaknade sist av oss och tassar ut till mig i köket och genast frågar efter ”glada” och springer in till henne för att Säga god morgon. Jag hade ingen aning om hur underbara barn kan vara, under mina längtansår handlade nästan alla drömmar om bäbismys. Hjärnan visste kanske att hjärtat inte skulle klara av mer mitt i all längtan.

Sagas välkomstberättelse

All oro inför förlossningen var tack och lov obefogad. Känns viktigt att skriva ner det om så bara för att bevisa för mig själv att när det kommer till oro så stämmer inte alltid (allt som oftast inte?) magkänslan. Det blev en perfekt förlossning för den slutade ju med att ännu ett mirakel kom ut till oss.

Till skillnad från när Oliver kom hade jag denna gång onda sammandragningar/förvärkar i 1-2 veckor innan hon valde att titta ut. Ja, en hel del skiljde faktiskt graviditetena åt. Tröttare, ett humör betydligt mer påverkat av hormoner, foglossning och halvt läckande i slutet trots kniiip. Men tillbaka till förlossningen.

När de riktiga förlossningsvärkarna satte igång kvällen/natten mot onsdag visste jag inte ens helt säkert om det verkligen var på riktigt. De kändes definitivt mer men de kom bara var 10e minut. Vid tre klarade jag inte av att ligga i sängen mer utan mötte värkarna sittandes i soffan där jag klarade av att somna i värkpauserna. De kom väl lite tätare nu, typ 6-7 minuter mellan dem. Framåt 6 började jag inse att det var dags att ringa förlossningen då de började trycka på. Blev lite förvånad att jag inte behövde tjata mig till att få komma in då jag bara hade en värk under hela samtalet men kanske var det för att jag inte var förstagångsföderska? Helt klart den jobbigaste delen av allt, känslan att vilja trycka men istället försöka andas. Vi ringde hem barnvakt, ringde taxi och hann pussa på Oliver som inte alls fattade att mamma hade ont utan ville leka, sötaste.

Cirka 7 var vi inne på förlossningen. Var helt öppen men huvudet hade en liten bit kvar. Tänkte att det skulle bli som med Oliver: 4 timmars kämpande med att få ner huvudet sen cirka en timmes krystande. Fick påminna mig själv att inte tänka på tiden utan bara ta en värk i taget. De sa åt mig att ringa på knappen om krystkänsla skulle komma, blev så sjukt förvånad när det bara hände några värkar senare. Försökte andas lustgas men kroppen ville trycka så då gjorde den det. Jag trodde barnmorskan skämtade när hon sa att det bara var några värkar kvar tills vi skulle få träffa vårt barn, att hon sa det mest för att sporra mig. Nu kom jag inte ihåg hur många värkar det blev men det var så befriande att bara få ta i. Visst det brände när huvudet skulle ut, men själva värkarna gjorde inte alls ont på samma sätt när jag väl fick ta i. Sen kom hon 8.30 upp i min famn direkt, så fin med en svart liten kalufs. Så mäktigt. 53 cm och 3620 g ren kärlek.

Jag är så nöjd över min upplevelse. Både barnmorskan och undersköterskan var toppen, de sa precis det jag behövde för att kunna krysta på rätt sätt och det kändes som jag hade kontroll över situationen. En bra start för mig och Saga helt enkelt 😊

Snart ska Saga få träffa sin storebror också. Hur overkligt känns det inte att skriva den meningen!? Hur stort ett hjärta kan bli? – oändligt.

Hemma bäst

Det är så jobbigt att gå hemifrån på morgonen. Att stänga en dörr mellan dig och mig när du ser på mig med dina stora ögon och sträcker dig efter mig. Jag tar trapporna ner även fast jag hellre vill gå tillbaka. Bara krama om en gång till i alla fall. Det är svårt att inte få dåligt samvete, att inte känna som om jag övergivit dig. Men så är det ju faktiskt inte, du har det bra hemma med pappa om dagarna. Folk verkar förövrigt vara jätte förvånade att M ska vara föräldraledig ett helt år, som om han skulle ha mindre rätt än mig att vara ledig med vår son.

Det bästa med att jobba är att komma hem. För varje dag får jag också öppna dörren och mötas av att det finaste ansiktet jag vet spricker upp i världens största leende.

Väl på jobbet försvinner dagarna så fort att jag blir helt dagsvill. Har väl något att göra med en bok som ska tryckas om bara några veckor och så mycket kvar att göra innan den är färdig för tryck. Får ont i magen när jag tänker på hur mycket som ska hinnas med så jag försöker att inte tänka på det utan bara att plöja igenom det som ska göras. Härom natten valde dock det undermedvetna att tänka på det då jag drömde ångestdröm där jag blev underkänt efter försvaret. Var svårt att somna om efter det. Men snart är det över på ett eller annat sätt.

Snart ska vi också flytta till större lägenhet och snart fyller Oliver 1 år. Ofattbart. Snart är det höst också. Jag tycker om hösten. Och sommaren, våren och vintern (ja, kanske inte den skånska vintern så värst mycket). Jag tycker om årstider helt enkelt, det känns lite som nystart när man går in i en ny årstid. Man kan välja vad man vill ta med sig in och vad man vill lämna bakom sig.

Till månen och tillbaka

Den kommer i vågor
– för det går inte att känna så mycket hela tiden

Kärleken till dig

Och när den rullar in gör du mig till en större människa än jag någonsin varit
Bröstkorgen fylls, blir överfull
och en del läcker ut som tårar

Jag omsluter dig,
vill ge dig all min kärlek och
föralltid hålla dig trygg och älskad

Att få äran att älska någon så mycket är det största som har hänt mig

Att få vara din mamma

Att räcka till

Nyss hemkommen från BVC, lillen går upp som han ska och väger nu hela 4865 g och är 58 cm lång, inte illa för en imorgon 4-veckor gammal Oliver. Jag är lika nervös varje gång vi ska väga honom, för tänk om han inte har gått upp som han ska? Tänk om jag har gjort något fel? Jag har ju hela tiden vetat att ett barn betyder ansvar över ett helt nytt underbart liv, men jag har liksom aldrig riktigt förstått hur svårt det är att ta in att det kan bli fel trots att jag gör mitt allra bästa. Och hur svårt det är att inte veta om jag gör rätt eller inte. Så när vågen visar plus så andas jag ut för ett tag. Mitt bästa räckte den här gången. De här känslorna kommer fram även när det gäller andra saker än amning. När han sovit ett tag kan jag bli orolig att jag inte är tillräckligt närvarande hos honom, att han sover för att jag inte är där och pratar, leker, sjunger eller läser för honom så han utvecklas som han ska. Eller tvärtom när han inte sovit på ett bra tag kan jag bli orolig över det. Den sansade och rationella människan i mig vet att någonstans får det räcka med att göra sitt bästa. Men mamman i mig vill göra allt rätt och ibland känns det som att jag inte räcker till. För han förtjänar det allra bästa och ibland gråter jag bara av att se på honom för att kärleken till honom blir så stor att den svämmar över. Jag är så stolt över honom att jag ibland bara vill skrika till hela världen: Titta här, det här är min son och han är bäst i världen! Och när prestationsångesten har lagt sig lite så är jag faktiskt stolt över mig själv också, att jag har varit med och skapat något så fantastiskt. Burit på honom i 9 månader och sedan förlöst honom, matat och tröstat och älskat honom. Och i de stunderna så känner jag mig stark, som att jag kan klara vad som helst. Och med en stor portion tålamod och ”leva i stunden”-attityd så tror jag faktiskt att jag i alla fall nästan kan göra det – klara vad som helst. Det är lite som under förlossningen, liksom en värk i taget och bara följa med. Nu är det en dag i taget och bara följa med Olivers rytm och inte tänka så mycket på när jag nästa gång kommer få sova en hel natt, utan bara njuta av att vår tid tillsammans. Och inse att ibland går hjärtat sönder lite när han skriker otröstligt men att det också svämmar över ibland när han ser på mig med de där stora ögonen och ger ifrån sig världens gulligaste leende.

Tänk att vi har alla dessa dagar att bara lära känna varandra mer och mer.

Lycka mitt i all längtan

Vilken helg jag har haft, så mycket känslor och kärlek! Har träffat min systerdotter för andra gången och jag ska erkänna att jag var nervös innan. Nervös över att det mest skulle göra ont, sådär som det gör ibland när jag ser föräldrar med sina barn. När jag inte klarar av att skilja deras lycka från min sorg över att inte vara där. Men det blev inte alls så, det blev helt tvärtom. Det gick inte att vara något annat än lycklig när hon tittade på mig med de där stora ögonen och log. Det var som att mina drömmar fick form, inte längre sådär abstrakta. Det jag längtar efter är något som är högst verkligt, inte bara något som jag har fantiserat ihop. Så när allt känns mörkt och jobbigt så har jag i alla fall lite underbara minnen att plocka fram.