Skulden

Läste på Instagram om mammaskulden (är det framför allt mammor som bär på detta eller är det lika vanligt hos pappor?) Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den. Den finns ju där av en anledning. Frågan är väl kanske om den alltid finns där av rätt anledning.

Ibland vet jag att den är berättigad. Som när jag blir arg på mina barn när de vaknar på kvällen och mina timmar jag har för mig själv och M försvinner. Eller när jag sitter med telefonen för att det blev för tråkigt att stapla klossar, läsa pekbok eller liknande.

Ibland är den inte berättigad. Kanske framför allt när den kommer utifrån – från människor jag knappt känner. Den kommer sällan direkt då. Utan det är blicken på bussen när Oliver utövar sin rätt att trotsa eller Saga sin rätt att skrika. Eller kommentaren på sociala medier (varför, varför läser jag kommentaräsfält på andras inlägg?!) om mamman som inte kan förstå att den andra mamman har sin äldsta på förskolan trots att hon är föräldraledig (igen, är det bara mammor?!). Ibland kan det räcka med att se bilden på den perfekta syskonkärleken med texten under som talar om hur underbar storasyskonet är mot småsyskonet för att min hjärna ska gå i gång på att jag måste ha gjort något fel. För så är det inte alltid hos oss. Ibland knuffar Oliver Saga. Ibland brottar han ner henne. Jag blir arg då och det händer att allt lågaffektivt glöms bort. Mest för att jag blir orolig och ledsen. För deras skull.

Tror jag landar i att det dåliga samvetet är en nödvändighet av samma anledning som det är en nödvändighet för att vara en bra människa generellt. När det kommer inifrån och inte utifrån. Att döma andra på ett rättfärdigt sätt är betydligt svårare än att döma sig själv eftersom man vet så mycket mindre om andra. Ändå görs det hela tiden. Jag gör det hela tiden, mest för mig själv men ibland tillsammans med M. Så vi får känna oss lite bättre en stund, till vi kommer på att vi också gör så ibland. Men att göra mina dömande tankar hörda där de skadar och spär på ett dåligt samvete – nej.

Annonser

Övermäktiga krav botas bäst med kärlek

Livet rusar på snabbt nu. Känns som att marginalerna nästan är obefintliga så när Oliver kräktes igår natt blev de genast mer kännbara. Hur ska jag klara mig med bara de fem sjukdagar jag får ha i höst för att inte praktiken ska förlängas? Hur ska jag hinna skriva ett exjobb innan januari? Bara att hinna med planering av lektioner är tajt. Och alla dessa krav ovanpå det. Som jag ställer på mig själv alltså. Som yrkesproffesionell, som student och inte minst som mamma.

Jag måste på allvar hitta något sätt att sänka ribban. Tillåta mig själv att vara bra nog som jag är. Lära mig att komma ihåg de bra prestationerna i alla fall lika mycket som de dåliga. Men det är svårt, svårt att vara något mer än mina prestationer, att bara få vara.. jag.

När kraven blir för många är det tur att det finns underbart Sagamys och underbara Oliverkramar. Det är verkligen spännande nu när det blir allt tydligare att de är två olika individer. Lika på en del sätt, olika på andra. Och att se dem tillsammans det är nästan mer än vad mitt hjärta klarar av. Som imorse när Oliver vaknade sist av oss och tassar ut till mig i köket och genast frågar efter ”glada” och springer in till henne för att Säga god morgon. Jag hade ingen aning om hur underbara barn kan vara, under mina längtansår handlade nästan alla drömmar om bäbismys. Hjärnan visste kanske att hjärtat inte skulle klara av mer mitt i all längtan.

Ord som inte hörs

Jag har alltid gillat att skriva. Har alltid varit dålig på att prata om känslor så skrivandet har varit ett sätt att ventilera. Så varför en blogg? Jag skrev ju redan innan. Privat. Men sen så kom den där barnlösheten och hälsade på. En graviditet som blev ett missfall som blev en bortopererad äggledare. Och känslorna. Jag visste inte hur jag skulle dela dem med M. När en aldrig riktigt lärt sig prata om känslor blir det inte lättare när allt är svart. Så vi startade en blogg. För att M inte heller är bra på att prata om känslor.

Jag hittade andra bloggar. Jag hittade tröst och gemenskap i den annars så tysta och ensamma kampen.

Och nu då? Nu skriver jag för att jag alltid har gjort det. Och för att spara minnen från det bästa som hänt mig.

Jag skriver (och läser) för att jag ibland känner noll samhörighet med mina vänner som också är eller i vissa fall hade kunnat vara föräldrar. Där en del berättar att de gjort abort och i samma andetag skryter om sina simmare som lyckades trots p-piller. Jag är inte mot abort men tycker att det är ett stort och allvarligt beslut. Skrytet följs av mer skryt där någon berättar att de bara behövt försöka lika många gånger som antal barn de har. De står där och skämtar om sina superpenisar och det gör ont i mig. En annan säger att man aldrig är redo för barn, som att det är så för alla. Visst, jag visste nog inte så mycket mer än dem om hur det skulle bli när familjen växte men nog fan var jag redo. Jag var så klar med mitt förra liv och kände noll sorg över att lämna det bakom mig. De berättar att de väntar barn igen – liksom hoppsan – och det slängs pikar åt vårt håll – när kommer nästa? För i deras värld skaffas barn och har man väl ett så är man näst intill skyldig att skaffa en till. För i deras värld så behöver man bara säga de magiska orden – nu kör vi! – så blir man automatisk gravid. Och ibland behöver man inte ens säga något, ibland bara händer det. Och sådana pikar gör ont. För vi vill ju att Oliver ska få ett syskon en dag, vi vet bara inte om det kommer att bli så eller inte. Så ibland vill jag bara säga håll käften. Men det gör jag inte. Så jag skriver här i stället.