Okej, jag har blivit ungefär en triljon gånger räddare sedan jag blev mamma. För vad världen kan gör mot mina barn. Så till den grad att jag inte vill färdas till sådana ställen – inte ens med bara pennan. Så jag skriver om något annat hypotetiskt vägskäl som är ungefär en triljon gånger mindre skrämmande men fortfarande något jag är rädd för.
Jag har nog alltid varit rädd för att jag aldrig ska hitta något jag känner mig riktigt bra på. Någonstans där jag kan växa och känna mig nöjd över mina prestationer. Kanske är det en av anledningarna till att jag, 33 år gammal, fortfarande inte vet vad ”jag ska bli när jag blir stor”.
Det här är något jag lite less på, så något jag är rädd för är att jag står där till hösten och inser att lärare inte heller är något för mig. Eller att världen inte tycker jag är något att ha som lärare.
Och vad gör jag då?
Kanske snuddar tankarna vid något betydligt värre vägskäl och ger mig perspektiv. För så länge jag har min familj spelar väl resten egentligen inte så stor roll. I jämförelse.
familjenoe 