Lucka 15: När jag valde min utbildning

När andra barn hade storslagna planer om vad de skulle bli när de blev stora, drömde jag om att bli brevbärare. Typ. Jag hade väl också lite mer storslagna drömmar, som att bli författare. Jag älskade att läsa och ville alltmer berätta min egen historia.

När jag sedan började i skolan var jag överlycklig. Kom så väl ihåg hur glad jag var efter första dagen när jag insåg att jag skulle få gå tillbaka dit igen dagen efter.

Glädjen att få lära mig nya saker har följt mig genom hela skoltiden, egentligen genom hela livet. Därför var det inte ett speciellt svårt beslut att välja gymnasieprogram men desto svårare att välja utbildning efter gymnasiet.

Det blev fysik, kanske för att jag i högstadiet hade en fysiklärare vars standardsvar på elevfrågor var: ”det bara är så”, kombinerat med min vilja att veta varför det ”bara var så”. Men kanske framför allt på grund av min fysiklärare på gymnasiet. Som fick fysiken att kännas begriplig och intressant.

Först var tanken försvarmeteorolog, sen astronomi, sen biogeofysik, tillbaka till meteorologi för att efter nästan två år som meteorolog och fem år som forskarstudent slutligen läsa till lärare. Något jag absolut inte skulle bli om man frågade mitt tonårs-jag.

Det blev en bok tillslut, kanske inte riktigt den jag haft i tankarna när jag var liten dock..

Tänk hur livet kan bli ändå.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Annonser

Lucka 8: Ett vägskäl jag är rädd för

Okej, jag har blivit ungefär en triljon gånger räddare sedan jag blev mamma. För vad världen kan gör mot mina barn. Så till den grad att jag inte vill färdas till sådana ställen – inte ens med bara pennan. Så jag skriver om något annat hypotetiskt vägskäl som är ungefär en triljon gånger mindre skrämmande men fortfarande något jag är rädd för.

Jag har nog alltid varit rädd för att jag aldrig ska hitta något jag känner mig riktigt bra på. Någonstans där jag kan växa och känna mig nöjd över mina prestationer. Kanske är det en av anledningarna till att jag, 33 år gammal, fortfarande inte vet vad ”jag ska bli när jag blir stor”.

Det här är något jag lite less på, så något jag är rädd för är att jag står där till hösten och inser att lärare inte heller är något för mig. Eller att världen inte tycker jag är något att ha som lärare.

Och vad gör jag då?

Kanske snuddar tankarna vid något betydligt värre vägskäl och ger mig perspektiv. För så länge jag har min familj spelar väl resten egentligen inte så stor roll. I jämförelse.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.