Ord som inte hörs

Jag har alltid gillat att skriva. Har alltid varit dålig på att prata om känslor så skrivandet har varit ett sätt att ventilera. Så varför en blogg? Jag skrev ju redan innan. Privat. Men sen så kom den där barnlösheten och hälsade på. En graviditet som blev ett missfall som blev en bortopererad äggledare. Och känslorna. Jag visste inte hur jag skulle dela dem med M. När en aldrig riktigt lärt sig prata om känslor blir det inte lättare när allt är svart. Så vi startade en blogg. För att M inte heller är bra på att prata om känslor.

Jag hittade andra bloggar. Jag hittade tröst och gemenskap i den annars så tysta och ensamma kampen.

Och nu då? Nu skriver jag för att jag alltid har gjort det. Och för att spara minnen från det bästa som hänt mig.

Jag skriver (och läser) för att jag ibland känner noll samhörighet med mina vänner som också är eller i vissa fall hade kunnat vara föräldrar. Där en del berättar att de gjort abort och i samma andetag skryter om sina simmare som lyckades trots p-piller. Jag är inte mot abort men tycker att det är ett stort och allvarligt beslut. Skrytet följs av mer skryt där någon berättar att de bara behövt försöka lika många gånger som antal barn de har. De står där och skämtar om sina superpenisar och det gör ont i mig. En annan säger att man aldrig är redo för barn, som att det är så för alla. Visst, jag visste nog inte så mycket mer än dem om hur det skulle bli när familjen växte men nog fan var jag redo. Jag var så klar med mitt förra liv och kände noll sorg över att lämna det bakom mig. De berättar att de väntar barn igen – liksom hoppsan – och det slängs pikar åt vårt håll – när kommer nästa? För i deras värld skaffas barn och har man väl ett så är man näst intill skyldig att skaffa en till. För i deras värld så behöver man bara säga de magiska orden – nu kör vi! – så blir man automatisk gravid. Och ibland behöver man inte ens säga något, ibland bara händer det. Och sådana pikar gör ont. För vi vill ju att Oliver ska få ett syskon en dag, vi vet bara inte om det kommer att bli så eller inte. Så ibland vill jag bara säga håll käften. Men det gör jag inte. Så jag skriver här i stället.