Nu och då och imorgon

Igår blev du 39 veckor och 4 dagar, det är på dagen lika länge som jag var gravid med dig. Tänk att det var du som låg där inne.20170801_083648-COLLAGETiden har gått så fort sen du kom, så otroligt mycket snabbare än den gick när du låg i min mage. Ändå känns det som du har funnits här alltid, känns omöjligt att föreställa mig ett liv utan dig. Du har lärt dig så mycket och vi ser mer och mer av din personlighet varje dag. Du älskar att busa och klättra på allt men kan försvinna in i din egen värld när du hittar något att pilla med. Du tycker inte om att sitta och gosa i ett knä utan far hellre omkring och upptäcker allt runt omkring. Men när vi är bland nya människor blir du avvaktande och ibland lite blyg innan du bekantat dig. Du älskar att äta och blir helt tokig när du märker att det är mat på gång, då vill du ha mat nu, nu, nu och inte en sekund senare. Du är glad för det mesta, speciellt på förmiddagen. När det börjar närma sig läggdags vid sju så är du rätt kinkig då tröttheten tar över. När du är på humör så pratar du gärna i form av dadada och nanana och lite andra varianter av ljud. När du är trött och eventuellt kan tänka dig gosa kan ett mamma eller pappa slinka fram. Då smälter mammas hjärta.

Ja det här med tid. Kändes som att jag skulle vara ledig hur länge som helst när jag lämnade jobbet för nästan 10 månader sen. Men på måndag är den slut. På måndag är det dags att börja jobba igen. Då är det M:s tur att vara hemma själv med dig. Känns så sorgligt att inte få hela dagarna med dig längre, inte få skratta med dig när jag gömmer mig bakom stolen och du genast kryper mot min röst och med världens största leende och gulligaste gurglande skrattet hittar mig där bakom. Det hela blir inte bättre av att jag för ångest av mitt jobb. Kan ligga vaken på kvällarna och gruva mig för allt som ska bli klart, drömma mardrömmar om att jag inte kan tillräckligt mycket. Att jag är en bluff. Men snart är det över. Snart blir det disputation och sen får jag se vad som väntar.

Vi hoppas på ett syskon. Min mens kom tillbaka för ett par månader sen så nu är försöken igång igen. Det är annorlunda den här gången. Den här gången är vi föräldrar och den bottenlösa rädslan att aldrig få bli det slipper vi. Att inte få ett efterlängtat syskon är en annan sorg, som för mig känns lättare att bära när jag har det underbaraste jag någonsin haft hos mig, när jag redan är någons mamma. Än så länge har vi försökt så pass liten tid att det inte är någon sorg. Än så länge är det nästan så att jag känner som jag inbillar mig att par som inte har känt på ofrivillig barnlöshet känner när de försöker bli gravida. Känner varken stress eller den där slitande förtvivlan att det inte verkar gå.

Jag tar istället ett djupt andetag och njuter över att få vara precis här där jag är idag. Lycklig.

3 reaktioner på ”Nu och då och imorgon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s