Kastas tillbaka

Hamnade framför programmet ”Var fan är storken?”. Eller det var snarare som att jag slängdes tillbaka sex, sju år eller sådär. Känslorna ligger tydligen kvar där inne någonstans, skarpare än vad jag trodde möjligt så här många år efter. Den där råa paniken. Frustrationen och maktlösheten jag kände när jag insåg hur mycket som var utanför min kontroll.

Rädslan att aldrig få bli någons mamma.

Carina Berg läste i början av programmet upp en text hon hade skrivit under hennes kamp. Om att falla och falla utan botten och jag var plötsligt tillbaka till den där kvällen i januari 2015 efter min operation då jag låg i sängen och skrev om den bottenlösa rädslan av av falla utan att se något slut. Och känslan av att falla ensam. Osynligt.

Minnena har tydligen inte suddats ut, de ser bara inte dagens ljus speciellt ofta. Det var väl därför jag trodde att de hade bleknat. Det var väl därför jag trodde jag hade glömt bort hur ont det faktiskt gjorde. Därför jag kunde tänka att det var ju trots allt bara ca 2 års kämpande, inte så värst länge väl? Och såhär i efterhand kan jag faktiskt tänka så. Men idag blev jag påmind om hur lång tid två år kan kännas när mållinjen aldrig är synlig så till den grad att den kanske inte heller finns. När ännu en mens kommer som för att säga att: nu minskade precis din chans att bli gravid ytterligare lite till. När det där testet äntligen visar rätt och hur allt sedan rasar med blodet på toaletten. Smärtan i magen. Hur hoppet som tänts stampas ner på, liksom grusas sönder. Hånas.

Jag minns det som igår när jag låg på en sjukhussäng i Malmö och läkaren säger att jag fortfarande har bra chanser att bli gravid då de bara behövt ta bort en äggledare. Jag minns det för att det enda jag kunde tänka just då var att jag aldrig mer skulle bli gravid. Att jag aldrig mer ville utsätta mig själv för något liknande. Men jag ville precis lika mycket som innan, kanske mer, bli mamma.

Så det kanske inte var så konstigt att jag några veckor senare skrev att jag föll bottenlöst. Eller att de två åren just då upplevdes som en livstid.

Ibland önskar jag att jag hade haft mod att prata högt om hopplösheten, hoppet, ensamheten, utanförskapet och rädslan som jag kände, liksom för att ge mod till någon som är där just nu, mitt i fallet, och också vill prata. För jag vill inte att någon ska vara ensam i ett sånt fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s