Min säkra hamn brinner upp

Mamma mår dåligt, min syster mår dåligt. Och jag mår dåligt för hur det påverkar mitt liv.. så egocentrerat men det är väl dags att jag slutar att låtsats att det inte är så. Förhoppningsvis ett steg från mig själv mot dem. Men först ett accepterande.

Över att mamma knappt visste vem jag var när jag upplevde det största ögonblicket i mitt liv – att själv bli mamma. Istället var hon full av tunga mediciner och behandlingar mot psykos. Det tog något från min upplevelse. Ända sen jag i skamfylld svartsjuka var med när min syster inför sitt första barn fick den där filten av mamma som jag hade haft som bäbis hade jag drömt om att få dela mitt livs viktigaste vändpunkt med mamma. Och efter år av kämpande så var hon inte där.

Det är vår familj som flänger runt i hela Sverige för att min systers familj inte orkar resa. De har varit hos oss en gång sedan de blev fler än två. Vi har varit hos dem någonstans mellan fem till tio gånger. Bara att skriva det här känns så fel för jag vet hur dåligt samvete min syster har över det. Men de är liksom där ändå: känslorna – att vårat liv inte är så viktigt i jämförelse med deras.

Sen är det mammas alkoholmissbruk. Känns som min sista säkra utpost i världen går upp i rök. Jag vet inte hur många gånger det senaste året jag drömt om att flytta tillbaka till Sundsvall för att Oliver och Saga ska få växa upp med sin mormor och morfar. För att jag och M ska få vara mer än föräldrar till våra barn för varandra. För att jag ska kunna ta andpauser ibland. Jag har nog drömt så mycket om det att jag valt att inte se att missbruket fortfarande finns kvar där. För att jag inte vill förlora den säkra hamnen pappa lovade på vårt bröllop att vi alltid skulle ha hos dem. Jag vet att det är en sjukdom. Men igen så finns känslorna där, det gör ont inte bara för att mamma är sjuk utan för hur det påverkar mitt liv.

Vem ska plocka upp mig om jag faller?

Jag skäms över mina känslor. Att jag är inte är större än så. Men nu när de är ute där är det nog dags att växa. Att inse att jag måste vara den där hamnen – den där utposten – för dem. Jag har absolut ingen aning om hur man är som en sån, men jag tänker på hur det räckte med pappas erbjudande om att vara det för att jag skulle känna mig tryggast i världen. Så jag tänker att allt jag vet är att erbjuda att vara just det.

Sen inse det svåraste. Att jag just nu måste leta också andra trygga hamnar. För min är kanske bara en illusion. Inse att jag nog är rätt ensam just nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s