Min säkra hamn brinner upp

Mamma mår dåligt, min syster mår dåligt. Och jag mår dåligt för hur det påverkar mitt liv.. så egocentrerat men det är väl dags att jag slutar att låtsats att det inte är så. Förhoppningsvis ett steg från mig själv mot dem. Men först ett accepterande.

Över att mamma knappt visste vem jag var när jag upplevde det största ögonblicket i mitt liv – att själv bli mamma. Istället var hon full av tunga mediciner och behandlingar mot psykos. Det tog något från min upplevelse. Ända sen jag i skamfylld svartsjuka var med när min syster inför sitt första barn fick den där filten av mamma som jag hade haft som bäbis hade jag drömt om att få dela mitt livs viktigaste vändpunkt med mamma. Och efter år av kämpande så var hon inte där.

Det är vår familj som flänger runt i hela Sverige för att min systers familj inte orkar resa. De har varit hos oss en gång sedan de blev fler än två. Vi har varit hos dem någonstans mellan fem till tio gånger. Bara att skriva det här känns så fel för jag vet hur dåligt samvete min syster har över det. Men de är liksom där ändå: känslorna – att vårat liv inte är så viktigt i jämförelse med deras.

Sen är det mammas alkoholmissbruk. Känns som min sista säkra utpost i världen går upp i rök. Jag vet inte hur många gånger det senaste året jag drömt om att flytta tillbaka till Sundsvall för att Oliver och Saga ska få växa upp med sin mormor och morfar. För att jag och M ska få vara mer än föräldrar till våra barn för varandra. För att jag ska kunna ta andpauser ibland. Jag har nog drömt så mycket om det att jag valt att inte se att missbruket fortfarande finns kvar där. För att jag inte vill förlora den säkra hamnen pappa lovade på vårt bröllop att vi alltid skulle ha hos dem. Jag vet att det är en sjukdom. Men igen så finns känslorna där, det gör ont inte bara för att mamma är sjuk utan för hur det påverkar mitt liv.

Vem ska plocka upp mig om jag faller?

Jag skäms över mina känslor. Att jag är inte är större än så. Men nu när de är ute där är det nog dags att växa. Att inse att jag måste vara den där hamnen – den där utposten – för dem. Jag har absolut ingen aning om hur man är som en sån, men jag tänker på hur det räckte med pappas erbjudande om att vara det för att jag skulle känna mig tryggast i världen. Så jag tänker att allt jag vet är att erbjuda att vara just det.

Sen inse det svåraste. Att jag just nu måste leta också andra trygga hamnar. För min är kanske bara en illusion. Inse att jag nog är rätt ensam just nu.

Annonser

Lucka 1: Mitt första aktiva val jag gjorde i livet

Något som kanske ska nämnas allra först är att jag är superdålig på att komma ihåg. När andra pratar om deras första minne vet jag inte ens vilket mitt första minne faktiskt är.

Så svaret på rubriken bli kanske snarare mitt första aktiva val som jag gjort som för mig är värt att minnas.

Jag började blogga för det var så många känslor som behövde få komma ut när jag längtade efter barn. Därför har bloggen mest handlat om den längtan och sedan drömmen som blev uppfylld. Det är också en av anledningarna till att jag aldrig nämnt att min mamma missbrukade alkohol under min uppväxt. En annan anledning är att det inte är så många som överhuvudtaget vet om det. Det har aldrig riktigt pratats om det i min familj och jag hade hunnit flytta hemifrån när det väl kom upp till ytan.

Idag är det bättre med min älskade mamma. Men jag kommer fortfarande ihåg känslorna av hat inom mig. Idag kan jag se att de egentligen var riktade mot alkoholen, men i mitt tonårs-jag så hatade jag min mamma. Det är jobbigt att bära på sådana känslor för man ska inte hata sin mamma – inte på det sättet.

Så mitt första aktiva val var att aldrig dricka alkohol för jag ville inte bli som henne. Det var ett naivt tonårslöfte. Jag har efter det druckit alkohol, dock kanske med en viss eftertänksamhet. Men jag har också insett att det jag inte vill, det har inget att göra med hur min mamma är som person, utan sjukdomen hon lider av. Idag beundrar jag min mamma på många sätt och undrar ständigt hur hon och pappa gjorde för att lyckas få vardagen med fyra barn att gå ihop och fyllas med den kärleken som också fanns (trots alkoholen). På många sätt vill jag bli som min mamma, lika generös och givmild, men jag vill inte ha hennes sjukdom. Och jag har idag tagit ett aktivt val att inte dricka alkohol när mina barn är med.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.