Att våga tro

Jag har alltid varit en pessimist, eller som jag själv skulle uttrycka det ”lite av en realist”. Så därför har jag också alltid haft lättare att fantisera ihop ett värsta scenario än att tillåta mig själv att tro på ett bästa. Men häromdagen när jag låg och slappnade av på en yogamatta och hörde barnskratt i bakgrunden så bara visste jag att sådana skratt kommer tillhöra mitt liv i framtiden. Det fick mig att slappna av mer än jag någonsin slappnat av på den där mattan och även fast jag kanske inte längre är lika tvärsäker som jag var då så kan jag inte låta bli att le och bli varm i hela mig när jag tänker tillbaka på hur den känslan kändes.

Det är så lätt att plåga sig själv med oro över att aldrig nå fram, så mycket svårare att våga tro på att det kommer att gå. Känslan av att livet skulle skratta en rakt upp i ansiktet – vem tror du att du är som kan gå runt och tro på något som ingen kan garantera? Men sanningen är väl den att ingen skulle skratta om jag aldrig når fram och jag skulle göra precis lika mycket ont som om jag inte trott alls. Så jag tror, oftast lite försiktigt som om jag är rädd för att något ska gå sönder, men ibland så starkt så det känns som om inget kan stoppa mig.

Och när allt kommer omkring så är ju framtiden trots allt min att forma.