När du kom till världen

Jag sitter här men min lillkille i famnen. Han är världens sötaste och när han ler sitt sneda leende så smälter jag. Han är min son. Jag är hans mamma. Det här är ett försök att berätta hur han kom till världen.

Förra måndagen började min andra vecka som föräldraledig. Jag kände ingenting som skulle kunna antyda att det började närma sig. Men så efter att att ha panikat över gammal moderkaka och sånt så upptäckte jag istället något som skulle kunna vara teckningsblödning. Bara sådär från ingenstans.

Tisdagkväll började jag känna värkar med ca 15 min mellanrum. Kändes som intensiv mensvärk och precis som de sagt på kurserna så rullade de liksom in, till en början helt hanterbara och jag kunde somna mellan värkarna.

Onsdag förmiddag blev de lite mer oregelbundna och jag tänkte, jaha då är det kanske inte på gång ändå. Men framåt eftermiddagen kom de tätare och mer regelbundet igen och jag fick nytta av profylaxandningen. Natten kom och när det inte gick att ligga ner längre blev det soffan och pilatesbollen istället. Det jobbiga nu var egentligen inte att det gjorde ont utan att det blev svårare att andas och slappna av när jag samtidigt kände att jag behövde hålla igen för att inte bajsa på mig. Värkarna kom nu med ca 5 minuters mellanrum och jag kunde faktiskt somna mellan vissa. Vi hade tidigare under kvällen ringt förlossningen i Malmö för att höra hur det såg ut med platser. Hur lugnt som helst tydligen.

Så vid 5 på morgonen mitt i en värk känns det som jag kissar på mig lite. Det luktade inte kiss så jag väcker M som ringer förlossningen. De har fullt.. Vi blir hänvisade att ringa Lund. Där har de en plats kvar. Hon jag pratar med tycker det är lite för långt mellan mina värkar men att jag kan chansa och komma in i alla fall. Vi har ingen bil och jag vill bara gråta när jag tänker på taxiresan till lund, så att behöva åka tillbaka hem igen i taxin känns minst sagt outhärdligt. Så pass att jag funderar på att inte åka in. Samtidigt känner jag någonstans i mig att jag bör åka så vi ringer efter en taxi och slänger ner de sista sakerna.

Taxiresan var jobbig. Väl i Lund fick vi ett rum direkt. Jag var 9 cm öppen. Upplever att den sista cm gick rätt snabbt och kommer ihåg att de sa att de såg huvudet. Ett hårigt litet huvud. Värk efter värk kom och jag ville krysta men de var inte riktigt nöjda med styrkan i värkarna. Själv tog jag i allt vad jag hade för att kroppen liksom ville det och det enda som fanns i min värld var att få ut mitt barn. Jag fick värkstimulerande dropp och fick andas lustgas för att spara på energi tills värkarna var tillräckligt starka. Lustgasen var svår tycker jag, det var svårt att andas när jag bara ville krysta. Låg nog där i några timmar, jag valde att koppla bort tiden i det läget. Hade bara ork att fokusera på en sak och det var att få ut knytet som förövrigt verkade trivas rätt bra med fin puls genom hela förlossningen. Barnmorskorna  och undersköterskan stöttade mig och jag kände mig helt trygg genom hela förlossningen. Mannen fanns hela tiden vid min sida och även fast det tog nästan 5 timmar från 9 cm till han kom ut tvivlade jag aldrig på att jag skulle klara av det med deras hjälp.

Själva krystandet tog tydligen  50 minuter och det var skönt att slippa försöka andas och istället få trycka. Visst det gjorde ont men på något sätt spelade det ingen roll när allt fokus låg på att ta i. Så 11.35 kom vårt barn. Aldrig har väl barnskrik känts så bra. Lättnad var den första känslan. Och stolthet över att ha klarat av en förlossning. En pojke sa de och la tillslut upp honom på mitt bröst. Oliver, sa jag utan att riktigt förstå att den sötaste och underbaraste personen någonsin låg hos mig och han var min, min och min mans. Och han skulle alltid vara det. Det är lite för stort för att ta in. Det är fortfarande lite för stort för att ta in och jag blir mer och mer förälskad för varje dag som går. Undrar hur stort ett hjärta kan bli?

Förlossningen var både lättare och svårare än jag väntat mig. Värkarna tycker jag var hanterbara genom hela förlossningen och jag är så tacksam att Oliver mådde bra genom allt. Det svåraste var efteråt, rent kroppsligt alltså. Nu har det väl säkert också att göra med att jag råkade ut för bristningar och fick sys en del. Men alltså det kändes som ett slagfält där nere efteråt, trots att det under själva förlossningen inte kändes som att det skulle kännas så efteråt.

Och nu är vi föräldrar. Det största som någonsin hänt oss.

Annonser

7 reaktioner på ”När du kom till världen

  1. Tårarna rinner på kinderna. Lycka! Tack för att du skrev detta inlägg ❤️ Wow!
    Skönt att ni slapp åka hem från Lund. Hur långt hade ni att åka? Hur kändes själva bilresan?
    Väl kämpat! ❤️

    Gilla

    • Oj, råkade trycka skicka lite snabbt där. Trodde jag skulle skita på mig alternativt föda hela taxiresan så satt mest och försökte knipa igen när kroppen ville nåt annat.

      Tänk nu är det snart dags för er också, kan ju egentligen bli vilken dag som helst 🙂 du har verkligen något att se fram emot, visst gör det ont men ta en värk i taget och kom ihåg att det är vila mellan värkarna, kanske inte så lång vila men ändå. och att varje värk är en värk närmare ert mirakel! Lycka till ❤

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s