Imorgon fyller jag 37 år, det ser ut som om det blir mens i födelsedagspresent. Mens har väckt de flesta känslorna genom åren; obekvämlighet, skam, frustration, matthet, smärta, glädje, sorg, lättnad och tacksamhet. Den känslan som har stannat kvar hos mig är dock förundran. Förundran över min egen kropp och att den fungerar.
Jag känner mig inte speciellt gammal. Och trots att det finns gråa hår, lite rynkor här och där, märken och utstående blodådror så har jag nog aldrig känt mig så hemma i min kropp som jag gör idag. Min kropp bär min historia.
Det knarrande knäet lärde mig att det går att komma tillbaka starkare. Ärren på magen påminner om sorg men också om en första kärlek och ett hopp som inte vill dö. Åderbråcken och de något ojämna brösten är början på berättelsen om det finaste jag har – mina barn. I rynkorna finns alla skratt och tårar, all grubblan, all tvivlan och all beslutsamhet.
Imorgon fyller jag 37 år och då vill jag passa på att tacka min kropp. Den har tagit mig igenom allt det stora, allt det lilla och allt däremellan. Jag gör mitt bästa för att ta hand om den med kärlek för det finns så mycket stort och smått kvar att uppleva.
familjenoe 