Overkligt

Så övervälmande mycket har hänt sedan sist och allt startade kl 11.35 den 27e oktober när vår underbara son äntligen kom till världen. När han kom ut, andades sina första andetag, grät för första gången, då släppte all anspänning och tårar av glädje föll från min kind (I skrivande stund så föll tårarna igen bara av att tänka tillbaka till det ögonblicket) Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så obeskrivligt lycklig. Vårt underbara bröllop kommer på en fin andraplats men kommer inte riktigt nära den här upplevelsen.

Det dröjde ett tag, kan ha varit sekunder, kan ha varit minuter, innan vi fick frågan om vi ville veta vad det var för kön. Då kom vi på oss med att vi inte alls tänkt på det utan bara brytt oss om att vårt mirakel kommit ut och börjat gråta. När vi sen fick reda på att det var en liten pojke så började vi testa vårt innan utvalda namn Oliver för första gången på riktigt. Känslan var väldigt märklig och overklig och det tog ett bra tag innan jag vant mig vid namnet.

Väl hemma igen efter 3 dagar på sjukhusområdet med folk i närheten att fråga om hjälp, så står vi där helt plötsligt, i hallen, ensamma igen, nästan. Nu är vi ju faktiskt inte ensamma längre. Nu har vi helt plötsligt en liten person att ta hand om. Mata, byta blöja, underhålla och inge trygghetskänsla. Man hamnade i en slags märklig trans där dagarna flöt ihop. Vi fick totalt sätt ändå sova tillräckligt även om sömnen var väldigt uppstyckad, men det resulterade i att jag ibland inte var säker på vilken veckodag det var.

Det ord som bäst beskriver alltihop är ”Overkligt”. Jag vet inte riktigt hur många gånger som man bara tittat på hans underbara lilla ansikte, känt på hans söta små fötter och händer, dragit fingrarna genom hans hår och frågat sig själv om det verkligen är sant? Är han verkligen vår? Får vi behålla honom? Det som för bara några veckor sedan var inne i E’s mage är nu utanför och är helt underbar. Overklighetskänslan slår mig gång på gång.

Overkligt men ändå verkligt, verkligt men ändå overkligt. Det tar nog någon vecka till innan alla känslor och sinnen är i synk så att bara verkligheten är kvar. Men jag njuter av varje minut med vårt lilla mirakel.