Vårt envisa lilla knyte och vi på RUL

Äntligen är den här, stunden efter ett lyckat RUL. Har försökt att inte vara alltför orolig, men det finns ju så mycket att oro sig över, så mycket som ska klaffa. Så svårt att tänka att det ändå kommer att bli bra trots att det oftast blir just bra. Men nu, såhär timmarna efter ultraljudet, så känns det i alla fall så, som att allt kommer att bli bra. Och jag läste någon vis kvinnas råd någonstans här i bloggvärlden att vårt knyte faktiskt förtjänar att vi tror på hen. Så det är vad jag kommer att (försöka allt vad jag kan att) göra, trots att jag ju såklart vet att det inte finns några garantier. Du, vårt lilla knyte som lyckades vandra ner till min livmoder trots att en av vägarna var borta (äggledaren alltså), som lyckades fortsätta att växa och fästa trots att så många innan inte lyckades, som lyckades stanna kvar trots blödningar i ett antal veckor. Det är klart att du förtjänar att vi tror på dig, du är ju vår lilla kämpe.

I övrigt har jag nojat en del över min vikt och min lilla mage, har knappt gått upp 3 kilo på dessa 19+0 veckor, men tänker att huvudsaken är ju att du där inne mår bra och växer, och det verkade du ju göra. En envis liten en var du också, ville inte alls flytta dig i en bättre vinkel för barnmorskan, utan låg mest och sparkade på min urinblåsa. Barnmorskan var förresten jättebra, hon pratade oss igenom hela proceduren och sa hela tiden vad hon såg och frågade om vi hängde med.

Det börjar verkligen bli verkligt nu och det känns helt rätt. Vi ska bli föräldrar!

Annonser