Långsamt framåt

Tiden går långsamt framåt, jag kollar ner på min mage varje gång jag passerar en spegel. Där inne bor du. Ibland bubblar det till där inne, tror att det är mina ibland upprörda tarmar, vet ju inte hur en bäbis känns – har aldrig bott en sån där inne tidigare. Jag räknar ner dagarna till RUL, det är fortfarande ca 3 veckor kvar, har det inte varit det väldigt länge nu? Önskar så hårt att allt kommer se bra ut. Samtidigt som jag är orolig över så mycket (dåligt resultat på RUL, en för liten mage, borde jag inte känna bäbis? (nej, nej, nej, läkaren sa ju att det kommer runt v20 och att min moderkaka dessutom ligger i framvägg och att det då kan dröja ännu längre), tänk om det värsta händer) så börjar graviditeten faktiskt bli lite mer verklig. Tror att det är i takt med att fler vet och att jag tillåter mig själv att prata lite mer om den som att det faktiskt kommer att gå vägen. Trots allt så är det ju det allra troligaste. Jag börjar mer och mer ge mig själv tillåtelse att vara glad, att tro på det. Går det inte så är det ingens fel, det är bara så det kan bli ibland. Har alltid velat haft garantier i livet och vet sen innan att såna inte existerar men att det kan bli bra ändå. Så nu tänkte jag bege mig ut i vardagen och vara en glad gravid kvinna i v17.

Annonser