Frihet

(Hittade ett utkast till ett inlägg som jag hade tänkt lägga upp för några dagar sedan. Antar att livet kom emellan 🙂 så lägger upp det nu istället. Hoppas på att kunna lägga upp något inlägg om hur livet för vår familj ser ut just nu. Inte för att det är så speciellt actionfyllt utan för att komma ihåg. Inser hur mycket jag har glömt av första tiden med Oliver, sådana där vardagliga grejer, och det tycker jag är synd. Får se om jag får till ett sådant inlägg snart. Men nu till det andra inlägget.)

Jag sitter i sängen, utifrån hör jag musik och sorl av skratt och fest. Jag borde lägga mig, passa på att sova för till skillnad från de som festar där ute så är min sovmorgon max till sju och innan dess vill hon som ligger bredvid mig ha mat minst en gång. Om jag önskar mig tillbaka till kvällarna då jag var en av dem där ute? Då jag dansade bort natten och sov bort halva dagen därefter? Släpade mig till något ställe som sålde skräpmat som just då smakade bättre än något annat? Åt och snackade skit och inte behövde tänka på någon annan än mig själv? Nej, jag önskar mig inte tillbaka. Men jag kan se tillbaka på den tiden med ett leende, romantisera om en svunnen tid där bara de bra minnena är sparade. De dåliga har förhoppningsvis bidragit till något som kan liknas vid visdom. Men samtidigt som leendet leker på läpparna är jag så fruktansvärt glad över att inte vara där. Att istället få vara här. Bredvid min dotter med min son sovandes i rummet intill och en man som fixar det sista innan läggdags. Så otroligt vuxen och ja, rätt tråkig, skulle jag som var hon där ute säga. Så otroligt rätt, säger jag som har fått förmånen att bli inte bara mamma till en utan två mirakel. Och precis som de där ute så blundar jag, ger efter för stunden – för nuet – och känner friheten av att bara vara så jäkla nöjd.

Annonser

Sagas välkomstberättelse

All oro inför förlossningen var tack och lov obefogad. Känns viktigt att skriva ner det om så bara för att bevisa för mig själv att när det kommer till oro så stämmer inte alltid (allt som oftast inte?) magkänslan. Det blev en perfekt förlossning för den slutade ju med att ännu ett mirakel kom ut till oss.

Till skillnad från när Oliver kom hade jag denna gång onda sammandragningar/förvärkar i 1-2 veckor innan hon valde att titta ut. Ja, en hel del skiljde faktiskt graviditetena åt. Tröttare, ett humör betydligt mer påverkat av hormoner, foglossning och halvt läckande i slutet trots kniiip. Men tillbaka till förlossningen.

När de riktiga förlossningsvärkarna satte igång kvällen/natten mot onsdag visste jag inte ens helt säkert om det verkligen var på riktigt. De kändes definitivt mer men de kom bara var 10e minut. Vid tre klarade jag inte av att ligga i sängen mer utan mötte värkarna sittandes i soffan där jag klarade av att somna i värkpauserna. De kom väl lite tätare nu, typ 6-7 minuter mellan dem. Framåt 6 började jag inse att det var dags att ringa förlossningen då de började trycka på. Blev lite förvånad att jag inte behövde tjata mig till att få komma in då jag bara hade en värk under hela samtalet men kanske var det för att jag inte var förstagångsföderska? Helt klart den jobbigaste delen av allt, känslan att vilja trycka men istället försöka andas. Vi ringde hem barnvakt, ringde taxi och hann pussa på Oliver som inte alls fattade att mamma hade ont utan ville leka, sötaste.

Cirka 7 var vi inne på förlossningen. Var helt öppen men huvudet hade en liten bit kvar. Tänkte att det skulle bli som med Oliver: 4 timmars kämpande med att få ner huvudet sen cirka en timmes krystande. Fick påminna mig själv att inte tänka på tiden utan bara ta en värk i taget. De sa åt mig att ringa på knappen om krystkänsla skulle komma, blev så sjukt förvånad när det bara hände några värkar senare. Försökte andas lustgas men kroppen ville trycka så då gjorde den det. Jag trodde barnmorskan skämtade när hon sa att det bara var några värkar kvar tills vi skulle få träffa vårt barn, att hon sa det mest för att sporra mig. Nu kom jag inte ihåg hur många värkar det blev men det var så befriande att bara få ta i. Visst det brände när huvudet skulle ut, men själva värkarna gjorde inte alls ont på samma sätt när jag väl fick ta i. Sen kom hon 8.30 upp i min famn direkt, så fin med en svart liten kalufs. Så mäktigt. 53 cm och 3620 g ren kärlek.

Jag är så nöjd över min upplevelse. Både barnmorskan och undersköterskan var toppen, de sa precis det jag behövde för att kunna krysta på rätt sätt och det kändes som jag hade kontroll över situationen. En bra start för mig och Saga helt enkelt 😊

Snart ska Saga få träffa sin storebror också. Hur overkligt känns det inte att skriva den meningen!? Hur stort ett hjärta kan bli? – oändligt.