(Hittade ett utkast till ett inlägg som jag hade tänkt lägga upp för några dagar sedan. Antar att livet kom emellan 🙂 så lägger upp det nu istället. Hoppas på att kunna lägga upp något inlägg om hur livet för vår familj ser ut just nu. Inte för att det är så speciellt actionfyllt utan för att komma ihåg. Inser hur mycket jag har glömt av första tiden med Oliver, sådana där vardagliga grejer, och det tycker jag är synd. Får se om jag får till ett sådant inlägg snart. Men nu till det andra inlägget.)
Jag sitter i sängen, utifrån hör jag musik och sorl av skratt och fest. Jag borde lägga mig, passa på att sova för till skillnad från de som festar där ute så är min sovmorgon max till sju och innan dess vill hon som ligger bredvid mig ha mat minst en gång. Om jag önskar mig tillbaka till kvällarna då jag var en av dem där ute? Då jag dansade bort natten och sov bort halva dagen därefter? Släpade mig till något ställe som sålde skräpmat som just då smakade bättre än något annat? Åt och snackade skit och inte behövde tänka på någon annan än mig själv? Nej, jag önskar mig inte tillbaka. Men jag kan se tillbaka på den tiden med ett leende, romantisera om en svunnen tid där bara de bra minnena är sparade. De dåliga har förhoppningsvis bidragit till något som kan liknas vid visdom. Men samtidigt som leendet leker på läpparna är jag så fruktansvärt glad över att inte vara där. Att istället få vara här. Bredvid min dotter med min son sovandes i rummet intill och en man som fixar det sista innan läggdags. Så otroligt vuxen och ja, rätt tråkig, skulle jag som var hon där ute säga. Så otroligt rätt, säger jag som har fått förmånen att bli inte bara mamma till en utan två mirakel. Och precis som de där ute så blundar jag, ger efter för stunden – för nuet – och känner friheten av att bara vara så jäkla nöjd.