Fem en fredag v. 10: Ursäkter

Idag kör jag fem en fredag igen, har inte riktigt fått tid över de senaste fredagarna.

  1. Vad hade du för ursäkt sist du hoppade över ett socialt sammanhang?
  2. Vad var din ursäkt senaste gången du kom sent till någonting?
  3. Vad är något du önskar du kunde bli ursäktad från just nu?
  4. Vilken ursäkt har någon gett dig på sistone?
  5. Vilken är den sämsta ursäkten du använt dig av i någon situation?

Vad hade du för ursäkt sist du hoppade över ett socialt sammanhang?

Alltså jag kommer knappt ihåg sist jag faktiskt var i ett socialt sammanhang, ännu mindre när jag tackade nej till ett. Eller ja, kanske inte helt sant men det känns lite så. Jag blir mer förvånad att folk faktiskt bjuder oss när vi mest bara tackar nej och jag undrar lite hur länge vi kommer klara oss utan potentiella barnvakter som bor närmare än 50 till 100 mil bort. Hur som helst blir det ett nej tack till ett bröllop i sommar. Tyvärr.

Vad var din ursäkt senaste gången du kom sent till någonting?

Jag är nästan aldrig sen, jag kan drömma mardrömmar om att vara sen. Sån är jag, obekvämt tidig till det mesta. Senast jag var sen var nog i våras när tåget upp till Umeå blev sent så några av oss missade halva dagen.

Vad är något du önskar du kunde bli ursäktad från just nu?

Tvåårs-trotsen haha. Skämt åsido, den är en viktig del av utvecklingen hos en tvååring. Men herregud så jobbigt det är ibland. Vissa dagar känns nästan allt som en kamp.

Energin är det inget fel på, från hans sida alltså

Vilken ursäkt har någon gett dig på sistone?

Hänger mest med en nio månaders bäbis och en tvååring på dagarna. De är härligt obrydda över det mesta. Jag är kanske inte den roligaste personen att hänga med efter en intensiv dag med två busfrön så det blir en del tålmodiga (inte alltid helt befogade) ursäkter från mannen.

Vilken är den sämsta ursäkten du använt dig av i någon situation?

Jag är pinsamt dålig på dåliga ursäkter, men nog använder jag mig av dem i alla fall. Jag liksom hör mig själv kläcka ur mig någon tafatt anledning som vi båda vet är just bara en ursäkt samtidigt som jag undrar varför jag inte bara säger ”jag vill inte”.

Magiska stunder och att få njuta av en kopp kaffe

Alltså, vad lätt det är att tappa perspektivet. Har ju varit en hel del trots i sommar från Olivers sida. Och istället för att se det som en naturlig del i utvecklingen hos en snart tvååring som dessutom precis blivit storebror och därför fått halva livet omkullkastat så har mina tankar mer gått i riktning dålig förälder. Kanske inte jättekonstigt för är det någonting en trotsig tvååring kan få en att känna sig som så kommer definitivt dålig förälder högt upp på den listan. Och mitt i trotsen känns det som det alltid kommer vara så. Som jag sa, man tappar perspektiv.

Men helt plötslig en dag märker man att det inte är så längre. Helt plötsligt är alla de bra tillfällena så många fler än skrik och bråktillfällena. Så är det nu. När han rusar mot mig för en kram. När han klappar och pussar Saga (eller glade som han kallar henne ❤). När han försöker trösta Saga genom att springa efter hennes napp. När han dansar drakdansen. När han försöker mata busnallen Rupert på samma sätt som han har sett mig mata Saga. Han är världens goaste och ibland vet jag inte var jag ska ta vägen med all kärlek. Såklart så har vi ju också bråk och skrikstunder, som när han vägrar att borsta tänderna för hundraelfte gången. Men det jag ville säga var att de stunderna inte dominerar just nu.

För övrigt har det gått jättebra på förskolan nu när han är frisk igen, så nu är han helt inskolad 😮 jag har haft min första vecka på praktiken och M har överlevt första veckan med båda hemma/på förskolan. Jag har njutit av att kunna ha haft lite mer avancerade (och hela!) konversationer och tankar. Kunnat dricka kaffe med andra vuxna personer. Kommit hem till en bamsekram och två stora leenden och ett mer lättat leende. Men också missat Sagas första rullning, Olivers utveckling på förskolan och säkert en massa mer magiska stunder. Även en känsla av dåligt samvete över att jag inte mått sämre över att varit ifrån mina barn och ett visst mått irritation över att jag antagligen hade sluppit det dåliga samvetet om jag varit pappan i familjen. Men, men, nu tänker jag bestämma mig för att jag visst räcker till som mamma trots att det just nu är pappan som drar det största familjelasset. Till våren blir det min tur 🙂 inte konstigare än så.

Och en sista sak. Imorgon röstar jag för mina barn och alla andra i Sverige som saknar en ”röst”. Glöm inte bort att göra det du också.