Släppa taget om drömmen

Det ligger en tjänst ute, den perfekta tjänsten för mig. I Sundsvall.. ansökningstiden går ut på söndag och det gör ont i mig att inte söka den. M har ju fått ett jobb här nere till hösten som han är supertaggad inför. Saga fick precis en plats på samma förskola som Oliver. Vi har ett helt liv här nere.

Men som jag vill bo nära mamma och pappa. Se Oliver och Saga få växa upp tillsammans med dem. Kunna svänga förbi när det blir för mycket. Äntligen få lite avlastning. Kunna köpa ett radhus som inte kostar åtta miljoner.

Så jag sörjer för mina drömmar som inte kommer bli mer än drömmar. Inte just nu i alla fall och helt krasst antagligen inte sen heller. För ska vi flytta 100 mil kommer det aldrig finnas ett perfekt tillfälle och antagligen aldrig ett tillfälle som är bättre än just nu.

Men det är nog också så att det är min tur att låta M få sina drömmar uppfyllda eftersom mina drömmar oftast är i fokus annars. För det är så vi är som personer. Jag som oftast gör mina drömmar hörda för att jag tänker så mycket mer på morgondagen jämfört med M som mest är nöjd med dagen.

Men det är svårt att släppa taget.

Annonser

Nytt år

I fredags fyllde vår älskade son ett helt år. Svårt att förstå att det redan gått ett år samtidigt som det känns som en hel livstid. Varje dag gör han mig till en bättre människa. Lär mig att kärlek är så enkelt, att den inte behöver lindas in, att den bara kan få finnas där så stark och ren.

Jag har så många fina minnen från dagen då du kom, när du låg på mitt bröst länge, länge. Solen som lyste så fint på höstlöven utanför fönstret. Jag visste då att jag alltid skulle göra vad som helst för dig.

Vad som betydde absolut inget för mig då var att en disputation var inbokad precis ett år senare. Jag var så långt ifrån det mentalt så att det faktiskt hände ett år senare kan jag inte riktigt förstå. Har varit så distanserad till det hela hösten, inte haft energi till att orka tänka på det på något sätt. Jag har ju såklart slitit för att få klart allt men jag har liksom inte varit där på något sätt. Därför är det svårt att ta in att det äntligen är över, de stunder jag förstår det börjat jag nästan gråta av lättnad. Har liksom aldrig riktigt trott att jag skulle klara av det så är faktiskt stolt att det gick.

Slängde massa grejer på jobbet igår, så skönt att få börja om med något nytt. Ska bli spännande att se vad framtiden har att erbjuda. Förhoppningsvis ett litet syskon i maj, kub nästa vecka så får ta det därifrån först och främst. Förhoppningsvis också ett jobb jag trivs bättre med eller att jag kommer in på kpu till våren. Ja, vi får se.