Träning och det dåliga samvetet

Oliver är 11 veckor idag och jag börjar bli mer och mer säker i rollen som mamma. Vågar göra allt fler saker utanför hemmets trygga väggar och min klippa till make.

Idag var jag och Oliver på mamma-baby gympa. Var nervös innan över amning, vad jag skulle göra om han bara skrek och inte alls tyckte det var roligt, att han skulle få för sig att bajsa ner både sig själv och hela gympasalen, att vi skulle komma dit för sent eller alldeles för tidigt så han skulle bli hungrig mitt i passet. Men det gick bra för både mamma och son. Det fanns ju massor av bäbisar att fascineras över och en mamma som gjorde massa konstiga rörelser med stång och en pinne. Fick dessutom dansa till babblarna i slutet och flyga flygplan. Och mamma ja, hon var i extas. Äntligen träna lite mer på riktigt och att få göra det med älsklingspojken! Kunde inte bli bättre 😀 Och alla farhågor? Visst han var lite grinig ett tag, men det var ju bara att plocka upp honom och köra benböj med 6.5 kg bäbis istället. Han bajsade inte ner någon, vi kom i tid och jag ammade nästan utan att bry mig om att jag var på ett offentligt ställe (fattar inte varför det ska vara en grej, varför jag gör det till en grej? Han måste ju få äta när han är hungrig).

Har varit på första träffen men föräldragruppen också, tråkigt nog missade vi första fikan då vädergudarna inte var på vår sida. Märker verkligen att jag har behov av att träffa andra vuxna på dagarna också.

Och då kommer vi över på ett annat ämne. Nämligen det dåliga samvetet. För på något sätt så känns det inte okej att längta efter vuxet sällskap, det känns som att alla texter jag läser och allt jag hör skriker till mig att jag inte borde ha tid med sånt. Inte utan att försumma Oliver. Jag läste någonstans att det är väl okej, kanske någon enstaka gång att slå på tvn och kolla på favvoserien vid amning. Smack. Jag som nästan alltid har igång tvn vid amning. Kommer Oliver känna sig mindre älskad nu? Och så fortsätter det. Hur länge är det okej att jag njuter av en kopp kaffe även fast han är vaken och jag inte ger honom 100 % uppmärksamhet när han snurrar på sin mobil i sittern? Det värsta är att jag inte vet om jag överdriver eller inte. Jag älskar ju honom mer än mitt liv, han är mitt liv. Han förtjänar bara det bästa men ibland tar lek-idéerna och mamma-energin slut och bara måste fyllas på med lite själviska aktiviteter.

Nu vaknade min underbara lilla bubbe, mamma-energin är påfylld av att ha fått skriva av sig lite och jag är redo att amma, flyga flygplan, skramla med leksaker och se på när han upptäcker sina små söta fossingar genom att stirra på de med världens sötaste min i flera minuter 😊

Annonser