Sluta aldrig att hoppas

Det där med att hoppas. I början kastade jag mig in i hoppets förgyllda värld. Ett knip i magen, yey jag är gravid! Ett sus av illamående som säkert varade i mer än en sekund, kanske till och med lite yrsel. Trötthet, för kall, för varm, huvudvärk, bara måste kissa, hungrig, inte hungrig. Känner ingenting alls – yey, måste också betyda att jag är gravid.

Och visst var det spännande från början, allt var så magiskt, det fanns så många möjligheter och allt som behövde göras var att ligga med varandra på rätt tidpunkt i månaden och vårt liv skulle förändras för alltid. Så häpnadsväckande och fantastiskt.

Sen gick månaderna och varje gång hoppet ville komma fram så var det det där andra som trängde sig framför. Inte hoppas E, du inbillar dig ändå bara en massa saker och du blir inte mer gravid för det. Du kan lika gärna låta bli att hoppas så slipper du få upp förväntningarna. Du behöver inte hoppas för att lyckas bli gravid.

Och vet du vad, du har helt rätt, att hoppas gör varken till eller från när det kommer till att ett ägg ska befruktas och fastna på rätt ställe och vilja sitta kvar och växa och allt det där. MEN. Och här kommer det stora men:et som jag efter ytterligare månader av försök har insett.

Jag behöver hoppas för att inte döda allt det fina med mitt liv just nu.

För även om jag nu har insett att det är okej att tänka på och göra saker som inte har med barngörande så har jag ändå insett att längtan och förväntan ändå har en central roll i mitt liv nu. Och om den delen bara får lov att vara svart, svart och svart, hur ska jag då orka sätta färg på helheten?

Så nu hoppas jag igen. Kanske på ett annorlunda sätt. På ett försiktigare och långsiktigare, men på något sätt ändå starkare, sätt. För att inte gå miste om det fantastiska och för att ibland få känna den där svindlande känslan av något som är större än en själv.

En dag kommer jag också att vara gravid

Ville bara säga att jag är rätt harmonisk för tillfället, att en remiss för utredning är inskickad, att det här med att få barn känns ett steg närmare, kanske inte längre som en onåbar dröm. Kanske kommer jag inte känna så här imorgon, men idag tror jag på att jag kommer att bli gravid en dag. Jag väljer att tro på det för det får mig att må bättre.

Bryta mönster

Det kan kännas ensamt att försöka få barn, speciellt när det inte går så bra. Och ibland, speciellt den här tiden på månaden, så undrar jag hur mycket det är meningen att jag ska klara av. Jag undrar när, men framförallt om, det kommer att vända. Jag hoppas för att det är för jobbigt att inte hoppas alls. Och varje månad så förlorar jag hoppet och är tvungen att pussla ihop det igen och det är det som blir så jobbigt, att behöva börja om varenda månad – att hitta kraften att göra det. Så det kanske är dags att börja se på det här mer långsiktigt. Sätta upp augusti som en stolpe och försöka att inte falla lika djupt fram tills dess. Försöka att njuta av livet lite också, försöka att komma ihåg hur det var innan allt detta, försöka komma ihåg vad jag levde för. Hitta nya saker att leva för.