2016

2016 kommer antagligen inte skrivas ner i historieböckerna som det stoltaste året i mänsklighetens historia. Människor på flykt som inte har någonstans att fly till, terror, nationer som sluter sig och stänger gränser, smältande isar och skrämmande valresultat.

Så det är ju tur att det här inte är en årskrönika om världsbilden utan en högst privat årssammanfattning om det bästa året någonsin – 2016.

Det började med mens – såklart. Jag som aldrig brukar vara sen var sen, men lika ogravid som vanligt. Med den där känslan av att vara fullständigt misslyckad när jag återigen konstaterade att ja, detta är mens-blod och inget jag-kanske-kanske-är-gravid-blod-för-det-blöder-ju-så-lite-och-inte-alls-som-vanligt. Konstigt att det kan göra så ont trots att samma sak upprepas varje månad. Kanske gör det mer ont för att det blir mer verkligt för varje månad att detta kanske aldrig kommer fungera? Det är lätt att sjunka ner i svarta hål av sådana tankar så jag bestämde mig för att det visst skulle fungera. Kampen som slukat upp mitt liv i nästan två år skulle nu välkomnas in i mitt nya liv.

Vi fick tid till ett första möte inför ivf-start. En vecka innan mötet, en tisdagsmorgon så händer det. Ett positivt graviditetstest. Det här är nästan något jag drar mig för att berätta för folk idag, att vi blev gravida precis innan vi skulle påbörja IVF. För nej, vi lyckades inte på grund av att vi fått tid till IVF och nu kunde slappna av, hade det varit anledningen skulle det inte vara så långa köer för att påbörja behandling. Vi lyckades för att en spermie befruktade ett ägg som tog sig ner till en livmoder och sedan borrade in sig där.

Nu började en helt ny resa. Det första stoppet var tidigt ultraljud för att kolla att vårt mirakel satt rätt denna gång. Jag var jag-kommer-att-kräkas-nervös innan ultraljudpersonen (har väldigt selektivt minne från denna stund att jag inte alls kommer ihåg personen ifråga) meddelade att allt såg fint ut och där ser ni hjärtat som tickar på. Så overkligt att något så litet redan kunde ha ett fungerande hjärta och dessutom bo inne hos mig.

Vi berättade för våra familjer som visste om att vi skulle påbörja IVF snart. Om det gick fel denna gång igen ville inte jag behöva börja med att berätta att jag varit gravid igen men..

Andra stoppet på resan var ett bröllop, vårt bröllop! Vi drog upp till fjällen med närmaste vännerna veckan innan och åkte skidor och hade det gott i mysig fjällstuga på kvällarna. Alla fick veta trots att jag bara var i vecka 11. Vi var nog båda för less på att mörka vårt kämpande för att hålla graviditeten hemlig. Bröllopsfesten kom tillsammans med våra familjer. Jag kommer för alltid att ha den helgen sparad i mitt hjärta, alla nära som tog sig hela vägen dit för vår skull och alla fina ord. Jag och M blev en familj den dagen, han och jag för alltid. Och vårt barn fick vara med, tryggt liggandes i min mage.

Jag hann knappt komma hem innan det verkade som allt skulle rasa samman, som att resan skulle få ett abrupt slut. Satt på kontoret och kände hur det blev blött. Kollade ner på byxorna och såg blod. Skakandes tog jag mig till toaletten och där satt jag som så många andra gånger gråtandes med blod rinnandes. Denna gången var det dock inte mens. Jag tog mig till gynakuten, runt mig kändes det som att livet rasade samman. M hann dit innan ultraljudet. Och trots att vi fick se ett levande foster verkade läkaren tro att det nog var slut här.

Levde ett andetag i taget de kommande två veckorna. Blodet fortsatte att rinna och jag var livrädd varje gång jag gick på toaletten. Livrädd för att se vårt lilla mirakel blöda bort från oss. Men när de två veckorna gått fick vi se dig igen och allt såg normalt ut. Min moderkaka satt dock långt ner och det var antagligen därför jag blödde.

Fortsatte att blöda i några veckor till, inte mycket men varje droppe fick magen att knytas samman. När det var dags för rutinultraljudet blödde jag inte längre och vi fick se ett friskt och envist litet knyte som låg och sparkade mig på urinblåsan. Den lyckan.

Sommaren kom och jag började känna sparkar. Så magiskt men också oro när det blev stilla där inne ett tag. Vi var på en massa kurser men trots det var det väldigt svårt att ta in att vi skulle få förmånen att bli föräldrar. Det blev ett till ultraljud också då min mage låg under barnmorskans understa kurva. Ultraljudet visade däremot på ett knyte som låg precis på kurvan så vi andades ut igen. Det här skulle nog gå vägen ändå, jag vågade till och med se bortom förlossningen.

Hösten kom och min kropp mådde oförskämt bra. Inte en enda förkylning medan mannen drog på sig den ena förkylningen efter den andra, blodvärdet var på topp, inte en finne eller någon foglossning eller sammandragning i sikte. Började misstänka att jag skulle dra över tiden rejält då jag inte kände något alls. Men fyra dagar innan beräknat, den 27e oktober så gjorde vår son entré. En perfekt liten pojke som stal sina föräldrars hjärta från första början. Det finns inget i mitt liv som är viktigare än honom.

Så första julen som förälder. På många sätt mer magisk än jularna som barn. Oliver fick träffa sin släkt och vi har nog aldrig varit stoltare. De senaste jularna har varit tunga, speciellt den för två år sen då min första graviditet fick ett tidigt slut. Men som det står på första sidan i min kalender: Den största smärtan som var då, la grunden till den största lyckan som är nu.

Det känns fortfarande overkligt och ibland är jag rädd att någon ska väcka upp mig från min underbara dröm. Ibland glömmer jag bort att kampen är över och när andra mammor berättar om sina förlossningar har jag svårt att inse att jag också gått igenom en sån. Men nu när vi rullar hemåt från julfirandet så sitter han ju här bredvid mig. Min son.

Så nu avrundas 2016 och påbörjas 2017 med de bästa killarna i mitt liv. Och jag har allt jag någonsin önskat mig. En familj.

20161226_100425

Annonser