Tro

Det är en konstig tid vi lever i. Jag är liksom uppfostrad i en tid då allt kändes förutsägbart eller i alla fall så långt borta att vi inte behövde oroa oss. Jag tror det håller på att ändra sig. Jag tror vi alla så smått börjar att inse att morgondagen inte är given. Att mina barn inte kommer att kunna förvänta sig samma saker som jag tagit för givet. Och ja, jag är rädd. Men samtidigt, i bubblan som är nu så fortsätter vi. För saker ändras oftast lite i taget. Innan var det väldigt lite i taget, nu är det mer av det. Lite blir mer.

Och sen att gå in i ett nytt år med en pandemi som fått nytt liv efter en stilla höst. Ja det känns liksom lite hopplöst. Lite som att jag inte vet var jag ska plocka fram den extra energi som kommer behövas för att släcka bränder på jobbet. Men att jag ändå kommer försöka tills det går eller tills något går sönder.

Ändå vägrar jag tro på något annat än att det kommer att lösa sig. Jag tror inte att man kan vara människa utan att tro på det. Och då menar jag verkligen tro på det, inte bara som något man säger utan rakt igenom.

Det tar på krafterna. Att orka tro, hoppas och längta. Men alternativet hade dränerat mig helt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s