Vi skriver historia

Scen: Oliver och Saga som föräldrar (om jag tolkat det hela rätt) på väg i sin hemmagjorda bil på övervåningen ut på ärenden (?)

Oliver: Det är för Coronavirus. Om du ska kunna följa med på affären och så igen så måste du ta en medicinspruta.

De har ju trots allt levt med denna pandemi i ungefär halva deras liv. Det är normalt för de att inte få följa med in i affärer, att inte gå ut och äta eller besöka museum, lekland eller vad det nu må vara. Och jag har liksom tänkt att de inte tänkt så mycket på det för att det just varit det normala. Men barn är ju så mycket mer uppmärksamma på deras egen värld, kanske för att den bubblan inte hunnit bli så stor än?

Något de definitivt funderat mer på än vad jag kan föreställa mig att jag någonsin funderat på så mycket när jag var i deras ålder är förkylningar. Barn är ju förkylda nästan hela tiden, en rinnande näsa på ett barn är ju typ vanligare att se än att inte se. Sånt som tidigare mest levdes runt, som nu levs i. Halva livet stannar ju när de där näsorna börjar att rinna. Det ska vabbas och karantänas. De sju dagarna ska gå och sen är det bara hålla tummarna att det åtminstone går sju dagar innan näsan börjar att rinna igen. Och en orimligt stor andel av barnens rollekar innefattar förkylningar.

Och en orimligt stor andel av mitt arbetsliv innefattar vabb. Barnen blev ju liksom förkylda lagom till skolstart och där stod vi, M och jag, med varsin skolstart och visste inte vad vi skulle göra. Att inte ha tillgång till någon som helst barnvakt i alla fall någon enstaka gång känns.

Och de där ”medicinsprutorna” verkar ju knappt göra saken bättre. Fast jag vet ju att de gör det, det är bara det att jag är så sjukt less på det här nu.

Slutklagat.

Vi har det egentligen oförskämt bra. Som vanligt verkar det gå att ha två känslor samtidigt. Vi längtar alla tillbaka till det normala, men visst är det väl alltid så att det normala ständigt förändras? I normala tider går sådana förändringar oftast så långsamt att vi inte ens märker det. Jag tror vi alla kommer märka det denna gång.

Den skrämmer skiten ur mig, framtiden, men samtidigt så kan jag inte låta bli att känna den där hisnande känslan av att leva mitt i en tid då vi skriver historia. Jag vill vara med och vända denna tid tillbaka mot det äkta. Mot gemenskap och vad det innebär att vara en del av sin omgivning. Att ta hand om varandra och det ställe vi lever på och är beroende av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s