Maktlösheten

Ibland känner jag mig så ensam i mitt föräldraskap. Det sammanfaller ofta med när jag också känner mig maktlös som förälder.

Efter att jag för hundraelfte gången idag hade bråkat med framför allt Oliver (hej där bra förälder..) så hamnade vi tillsammans i soffan båda i/nära till tårar. Han kryper upp tätt och då kommer anledningen till hans dåliga humör fram. Anledningen varför han varit odräglig mot allt och alla här hemma. ”Mamma, jag vill inte tillbaka till förskolan”.

Det är inte första gången han säger det och jag känner mig lika maktlös varje gång. Min tröst känns så otillräcklig, min förståelse och mina tafatta försök att få honom att komma ihåg också det bra känns inte heller tillräckligt.

Så jag ber innerligt till högre makter att det jag gör är tillräckligt och att han får hitta sin plats, sina vänner och sin trygghet när jag inte kan vara där. Försöker lämna av mig lite av den där bedövade maktlösheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s