Som en jojo. Så känner jag mig just nu. Det krävs inte mycket för att åka ner, ner, ner. En dålig läggning – ner. Efter en distanslektion när jag inser att den enda responsen jag fått är något enstaka hej eller hej då – ner. Snabbcheck på omvärldsläget – ner.
Sen åker jag upp lika snabbt igen. En värmande sol på ansiktet i krispig luft och jag är på väg upp. En bamsekram innan jag åker till jobbet, att få skratta tillsammans med någon eller bara att få se fram emot något efterlängtat. Upp, upp, upp.
Och sen ner. Och upp. Ja ni fattar. Jag brukar vanligtvis pendla betydligt långsammare. Vet inte om det beror på att allt annat runt om känns instabilare än vanligt. Det är tvära kast hit och dit med folk som försöker överrösta varandra om att de minsann har den bästa lösningen.
Det är rätt tröttsamt. Jag hoppas att både jag och världen stabiliseras snart.
familjenoe 