Mitt 2020

Ja vad ska man säga? Men vi tar väl det från början.

Jag stod där i januari med en brinnande längtan efter en vardagstrygghet. Jag hade återigen bara ett halvår av säker anställning framför mig.

Jag fick cirka en månad med mina nya elever i skolan innan det var dags att enbart möta dem via en skärm. Sällan har jag upplevt såna kontraster på så kort tid. Från friskola i Malmö där undervisningen mest handlade om att hålla ihop ett klassrum, till kommunal skola i Lund där undervisningen handlade om – ja det man tänker sig att undervisning ska handla om. Sen till distansundervisning som knappt ens är värdig namnet undervisning, hur gulliga eleverna än är.

Tillbaka i Lund igen, i alla fall under våren (skrev jag då bilden togs en kväll i februari)

Våren blev.. annorlunda. Om man säger så. Gick mest i ett grådassigt moll. Våra liv var i och för sig förskonade i jämförelse, jag menar så mycket spektakulärt ovardagligt hände faktiskt inte i våra liv innan pandemin heller. Men allt det där lilla extra som kan underlätta en sliten vardag bara försvann. Inget mer besök på caféet, ingen buss ut till skogen, inget besök på leklandet, inga playdates och inga besök från varken föräldrar eller svärföräldrar. Inte ens en shoppingtur på Ica Maxi med barnen..

Många dagar spenderades med lägenheten inom synhåll.

Jag kommer ihåg hur falskt det lät när jag svarade standardsvaret ”bara bra tack” då kollegan frågade. Jag kommer också ihåg då allt fick mer ljus igen när samma kollega berättade att hon tackat ja till nytt jobb och rekommenderat mig till hennes gamla. Och visst fick M rätt igen – det löste sig. Jag fick jobbet.

Sommaren kom och jag fick andas norrlandsluft, barnen fick se andra omgivningar och jag och M fick vår första barnfria helg på nästan fyra år. Vi spelade brädspel med bästa vännerna och det var perfekt.

Hösten kom och med den kom eleverna tillbaka till skolan igen. Jag också, med ett tillsvidarekontrakt! Jag fick också svar på hur evighetsvabb ser ut. Inte en enda dag var barnen så pass sjuka att de behövde sova ens en minut mer än vanligt. Och när lekplatser med förkylda barn helt uppenbarligen inte var tillåtna, ja då blev dagarna som de blev. Och jobbet vabbade så att säga inte, inte ansvaret över jobbet heller för den delen. Ett recept för stress.

Trots att så mycket i vårt liv egentligen inte var annorlunda så har mina tankar ofta återvänt till känslan att vi är på väg in i en lite kargare framtid. Jag tror inte vi kommer kunna leva i detta överflöd så länge till. Jag tror att pandemin, eller omfattningen av pandemin, är en konsekvens av hur vi lever. Jag hoppas innerligt att vi tar med oss det positiva vi har åstadkommit och att vi inser att all ilska, hat och självfokus inte var vägen fram. Jag hoppas också att vi kommer minnas hur mycket vi saknade varandras fysiska närhet i kampen och att vi för alltid kommer uppskatta en kram lite extra.

Smittspridningen ökade under andra halvan av höstterminen och tillslut så hittade coronan in till oss också. Så höstterminen avslutades i hemkarantän. Mina elever fick nog höra både högljudd barnlek och hur det kan låta när en vuxen tappar tålamodet till följd av högjudd lek. Men vad vet jag, mitt klassrum innehöll ju endast en OneNote och ett Meet med mutade mikrofoner.

Nu sitter jag hemma hos mamma och pappa. Oliver stormtrivs och vill inte åka hem. Jag och M passar på att ladda upp inför en start på 2021 som nog i mångt och mycket kommer likna slutet på detta år.

Jag ser ändå fram emot ett nytt år. Jag tänker att det bara är att bita ihop och försöka ta sig till påska utan att bli galen. För efter påsk flyttar vi till vårt radhus och får hem vår leasade laddhybrid. Och till sommaren kanske tillräckligt många har fått vaccinera sig för att kramar ska vara tillåtna igen. För aldrig mer vill jag se en skylt som uppmanar folk att sluta kramas.

Må 2021 bli det år då vi får och tar chansen att verkligen ta hand om varandra i mer än bara en skriftlig hälsning. Familj, vänner, släktingar men också den ensamma grannen eller kollegan. För framtiden kanske kommer bli materiellt kargare, men mitt hopp är att den blir rikare på andra sätt.

2 reaktioner på ”Mitt 2020

  1. Ja nu hoppas vi att det blir bättre tider smart, för man orkar inte hur länge som helst med detta, men verkar och tror ju på det nu. Undrar när en annan för vaccinera sig, sent i vår kanske. Så ni har haft covid alltså, hur mådde ni? Ja kan tro det var lite tjo och tjim då när du skulle hålla lektioner samtidigt, men vad roligt att du fick jobbet som du blev föreslagen

    Gilla

    • Ja, personligen så har det inte bara varit dåligt i år, men så ofantligt jag längtar efter det lilla. När det är över kommer jag typ sätta mig på en parkbänk och bara titta på folk som möts och kramas och skrattar tillsammans.
      Vår covidsmitta blev väldigt odramatisk, som mild influensa med lukt- och smakbortfall.
      God fortsättning och gott nytt år till dig!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s