Vabbstress

Jag vet att det borde vara fler därute som är stressade över ytterligare en vabbdag när jobbet rusar på i precis samma tempo som vanligt. Men ändå så känns det så ensamt. Kanske för att de flesta på jobbet har större barn eller inga alls och därför kan jobba hemifrån när de inte kan vara på jobbet.

Det går ut över mina elever. Över riktiga människor. Inte mitt ansvar när jag är hemma med mina barn. Men mitt ansvar när jag är tillbaka på jobbet? En ekvation som liksom inte går ihop.

Vi var hemma i två veckor i början av september. En vecka hann de vara på förskolan sen var det dags igen.

För hundraelfte gången sen covid blev en del av verkligheten så önskar jag att vi bodde i vårt radhus redan. Att jag hade kunnat öppna dörren ut i vår lilla trädgård och låtit mina oförskämt pigga barn springa runt i hopp om att hoppsoffningen och innecyklingen skulle minska.

Jag är också så urbota less på att inte våga åka iväg till roliga ställen med barnen (eller ens sätta foten på en buss med dem) på grund av att riskera ännu en förkylning. Att vara utan bil i dessa tider suger.

Slut på klagandet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s