Bakom kulisserna

Alltså hur gör alla andra det här? Och hade det egentligen inte varit bättre att bara bojkotta Instagram? För där finns väl inga svar? Bara mys, det lagomt perfekta och all energi som jag bara inte har. Det räcker ju med att rannsaka mitt eget Instagram. Jag har funderat på varför den ibland råa vardagen inte får plats men jag vet inte, kanske känns den för privat?

Här är i alla fall min dag bakom kulisserna.

Klockan sju kommer båda barnen inspringande, slänger sig upp i sängen och deklarerar att det minsann är dags för mamma att vakna. M har redan varit uppe i en och en halvtimme. Jag svär lite över att vi fastnade framför Skam igår kväll igen. (Ja det finns säkert massor att säga om att två småbarnsföräldrar spenderar sina kvällar framför Skam och det finns även saker att säga om serien men det enda jag kan tänka är hur mycket tid huvudpersonerna spenderar i sängen, sovandes, pratandes, kramades, tröstandes och ja annat. Så lyxigt mycket sängtid).

Sedan börjar det jag hatar med semestertider, det planlösa varandet. Det kanske var liiite njutbart innan barnen. Det är allt annat än njutbart just nu. För mig alltså. För här är ju kruxet. M har inget emot det planlösa. Att bara gå omkring och göra ingenting. Eller ja, någonting blir det ju för allt det där planlösa får ju barnen att bli minst sagt rastlösa vilket tillslut leder till allt annat än lugn och ro. Så jag blir irriterad över att jag måste agera projektledare i projektet ”hitta på något som fungerar med småbarn som inte inkluderar att röra sig bland annat folk vilket utesluter i stort sätt allt utanför en radie av ca 5 km eftersom vi inte äger bil”. Och M blir irriterad för att jag blir irriterad. För varför ska han planera något när han gott nöjer sig med planlöst?

Med de premisserna ger vi oss, efter lunch, iväg till stranden/gigantiska gräsområdet ett par kilometer bort. Sedan följer små minuter av idyll blandat med ett evigt förhandlande eftersom varken två- eller treåringar är speciellt bra på turtagning. Det hela varvas med att se till att ingen av barnen springer iväg för långt eller för den delen för nära några andra. Det finns nog ingen gräsmatta stor nog för några barnsben. Men det är skönt att komma bort från hemmets numera ganska trånga fyra väggar.

Vi köper en glass var på hemvägen för några kilometers gångväg kan lätt förvandlas till en evighet med nu två vakna barn. Till en början är det så mycket Instagram att ett inlägg nästan dyker upp utan att jag ens nuddar telefonen.

Men några kilometer är ändå några kilometer och mitt tålamod räcker inte så långt som jag hade önskat. Jag vet att kraven blir för höga på framför allt Oliver och jag vet då att det sista som hjälper är att bli arg. Jag vet det och ändå är det det jag blir. Arg. Det är väl inte hela världen egentligen. Men det tar på krafterna, på mina. På hans. På allas.

Vi kommer hem tillslut. Varma, trötta och med olika tankar om vad resten av dagen ska innehålla. Det blir ingen städning av vardagsrummet. Jag varken orkar driva på eller genom det. Istället lägger jag energi på att oroa mig över att vi ska bli strandsatta här hemma hela sommaren och växlar mellan att känna dåligt samvete över att jag uppenbarligen inte ser fram emot en sommar bara vi fyra och irritation över att det kan väl inte vara meningen att det är så här det ska vara? Vi människor är väl egentligen menade att leva i större flockar där vi hjälper varandra? Jag längtar efter min större flock och blir genuint svartsjuk på de där lejonhonorna i Olivers bok om djurungar som så naturligt har sin flock.

Och så på något sätt närmade sig klockan sju idag igen. Det är inte bara jag som har haft en lång dag. Oliver bryter ihop bakom fotöljen ungefär kvart i sju för hans vattenflaska är för kall för att hålla i och han vill dricka varmt vatten. Min lilla älskling. Det handlar egentligen inte om temperaturen på något alls utan om att inte orka mer. Jag plockar upp honom och äntligen så släpper han taget och låter mig bära allt. Jag läser Alfons och han somnar tätt intill.

Och nu återstår några få timmar av återhämtning som så lätt blir ett par timmar för mycket. Varken jag eller M har någon större lust att sova bort dessa kravlösa timmar där ansvaret och allt det andra får vila en stund. Men egentligen är det väl det vi borde göra. Sova alltså. För imorgon brukar börja mellan fem och sex oavsett hur kravlös kvällen varit.

2 reaktioner på ”Bakom kulisserna

  1. Tack tack tack för detta inlägg. Absolut så borde man bojkotta Instagram. Fy fan så dåligt det är för självkänslan. I denna barnfamilj är det ofta bråk och föräldrar som inte orkar med start 05 och sedan full fart en hel dag. Nån timme på stranden idag var underbar, men resten mest bara jobbigt. Tär på relationen också. Dåligt samvete när barnet väl somnat för att man inte levde upp till sina krav. Borde städa och ringa morföräldrarna och diska nu medan min sambo lägger, men orken är slut.
    Iallafall, alltid så skönt att fler har de likadant. /Anna

    Gillad av 1 person

    • Tack själv! Skönt att höra att jag inte är ensam, ibland känns det verkligen så. Kämpa på och hoppas du hittar tid till dig själv och att ni också hittar tid till varandra, du och din sambo. Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s