Skör

Jag känner mig skör idag. Kanske är det den tiden på månaden, kanske är det den rådande världssituationen som gör sig extra påmind, kanske är det båda.

Jag läste ett inlägg från en 70-plussare där hon berättade hur hon kämpade med att isolera sig själv. Det var inget snyftinlägg men jag blev bara så ledsen, hon kändes så ensam. Och så började jag tänka på alla som lever på äldreboenden och inte får träffa sina nära och kära. Därifrån dök min hjärna ner i mörkret och spiralade iväg på massa konstiga spår för att tillsist snurra tillbaka till mitt eget liv.

I perspektiv finns det inte mycket att klaga på med mitt liv. Men med tyngden i bröstkorgen så bryr sig hjärtat inte om att hjärnan säger så.

Jag saknar mamma och pappa. Jag har skrivit om det förr, att jag sörjer att mina barn inte växer upp med sin mormor och morfar. Och nu kan vi inte ens resa dit, eller de hit. Det är jobbigt att inte veta hur det blir till sommaren, ska jag överleva en hel sommar utan mamma och pappa? Blir det längre än så? Och här spårar mina tankar iväg till för mörka ställen igen.

Skör som sagt. För mitt liv är ju inte alls så dramatiskt som min hjärna fått för sig. Det är ganska som vanligt. Både jag och M jobbar (fast jag undervisar på distans vilket är en historia för sig som kan sammanfattas med ett blä), barnen är på förskola och vårt sociala liv är typ som vanligt eftersom vi typ inte hade något på grund av 100 mil till barnvakt oavsett virus.

Det är bara det att det känns som någon sugit framtidstron från mig. Vill skriva att det kommer bättre dagar och tro på det. Men just idag är inte en dag för det pga bortsugen framtidstro. Men det kommer bättre dagar..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s